backpackingthroughlife.blogg.se

Välkomna tillbaka till Kalissatravels reseblogg. Den har legat ruvande sedan i somras, väntades på någonting spännande, på nya äventyr och galenskaper. Nu är stunden kommen. Melissa här. (Detta inlägg skrevs för några veckor sedan, men eftersom jag råkat lagt det i fel blogg ändrar jag det nu).

Ett par dagar innan denna resa startade fick min ovälkomna, men tyvärr så vanliga, yrsel ett större ryck och jag var hemma några dagar från jobbet – sängliggandes och förbannad. Jag mådde vansinnigt dåligt och oron skavde ända ner i tårna på mig – hur skulle det gå med resan? Skulle den bli av alls? Jag svor och förbannade mitt eget huvud. Det är inte på något vis mitt fel att jag ofta drabbas av oförklarlig yrsel, kroppen gör vad kroppen vill, men förbannad och besviken är man tillåten att bli ändå. Som van resenär och backpacker, och som rest jorden runt långt, länge och väl, är det en mystisk känsla att bli orolig över resorna på grund av en skum defekt på insidan av skallbenet.

På fredagen packade vi ändå bilen och förberedde allt inför avgången i gryningen nästa dag. Oron gnagde och likaså yrseln, men vi hade längtat så länge efter detta, ingenting skulle få förstöra detta äventyr av episka proportioner. Tid hade vi, likaså egen bil där vi i vår egen takt kunde ta beslut över hur, var, när och varför. Vi anpassade oss!

Natten mellan fredagen och lördagen hade båda svårt att sova trots att vi lade oss i tid, dels på grund av massiv resfeber, dels på grund av att jag var orolig, men också att det var en varm fredagsnatt i juli i örebro där varenda kotte hade semester och med andra ord levde loppan på stan. Det var ett sorl av fylleskrälande människor hela natten. När båda våra alarm ringde klockan fem hängde ögonen av trötthet, men vi klev upp, fixade det sista, låste dörren bakom oss och kastade oss ut mot oändligheten och vidare.

Under morgonen och dagen körde vi bara på längst de svenska landskapen, raka vägen till Trelleborg med bara ett par toalettpauser och en varmkorv eller två när vi stannade för att tanka. Trots sömnbristen var vi båda konstigt pigga hela dagen och under tiden vi körde satt vi och skrattade och lyssnade på musik och diskuterade världen och universum och allt där emellan. Vi var framme i Trelleborg med två timmars marginal till färjan skulle avgå, och allt gick smidigt även där. Medan bilen stod i kön till färjan i den stekande solen hittade vi en toalett längre bort vid terminalen, då båda behövde gå lite akut och tiden verkade stå stilla gick vi dit för att lätta på våra sinnen, men OJ vilken vidrig toalett. Tro mig, ingen av oss är av den känsliga naturen när det gäller offentliga toaletter. Efter månader av diverse resor i både Indien, Thailand och dylikt och de toaletter, skrubbar och håligheter vi behövt lätta oss på, är vi inte känsliga för äckelpäckel. Men någon hade lyckats besudla varenda vrå på den där toaletten i trelleborgs hamn med någonting man skulle kunna beskriva som ett diarréanfall från satan själv. Problemet kvarstod dock, att behovet av att lätta på blåsan var akut, och ingen annan toalett fanns i sikte, så det var bara att hålla andan och.. inte nudda någonting så att säga. Vi kippade efter andan en aning efter detta besök.

Efter att ha suttit i bilen och läst bok ett längre tag släppte färjan på bilarna, och den sex timmar långa resa över havet mot Rostock i Tyskland påbörjades. Efter att ha lämnat bilen på nedre däck hittade vi ett litet café utanför taxfreen där de hade fåtöljer och ett bord. Vi ockuperade dessa för resten av resan. Om någon behövde gå på toaletten, sträcka på benen eller köpa någonting satt den andre kvar, vi vaknade vårt revir som vilda hyenor. Yrseln spökade fortfarande fram och tillbaka, men jag har börjat lära mig någorlunda det där med hur jag ska hantera det, att ta det lugnt, andas långsamt och inte stressa upp mig. Det där löser sig alltid.
Kalle somnade en stund mot bordet där vi satt, och jag satt sömndrucket och läste i min bok, att somna var inte så enkelt i den ställningen där jag satt, och barnfamiljen bakom oss med den konstant skrikande pojken under alla sex timmar till havs hjälpte inte. Alla platser var också upptagna, så vi fick gott sitta kvar. Det ska alltid vara ETT barn som tävlar i att skrika högs på planeten. Alltid. Oavsett om du befinner dig på en buss, en båt eller ett flyg. Det är alltid en.

Färjan var försenad och vi kom fram till Rostock en och en halv timme efter beräknad ankomst. Det hade blivit mörkt i kvällningen vid det här laget, och vi båda var såååå, så trötta. Vi hade i förväg tagit det kloka beslutet att boka en natt på hotell i Rostock, vi visste att det kunde bli oerhört sent, att alla campingarna vid det laget var stängda, och att vi förmodligen skulle vara helt slutkörda i huvudet. Så när vi äntligen kommit av färjan åkte vi direkt dit, det låg inte mer än tio minuters färdväg från terminalen. Vi hittade dit, checkade in, tog en varsin öl i hotellbaren, duschade, sedan var vi båda utslagna som två boxare som absolut inte vunnit ronden. Hotellsängen var den skönaste sängen jag någonsin legat i, så kändes det vid det laget. Duschen hade dessutom discolampor om man tryckte på en knapp, och den dansade vi i medan vi fortfarande höll oss vakna. När ögonlocken inte kunde hålla sig uppe längre hade vi varit på resande fot i 17 timmar.

När vi vaknade upp utvilade på hotellet på söndagen kändes det som att vakna upp i en ny värld. Piggheten var där, likaså hungern. Vi gick ner till hotellets frukostbuffé och frossade i oss allt från kaffe, juice, smörgåsar, croissanter, olika ostar och korvar och pålägg och ägg. Allt! Vi byggde upp för ännu en dag i resans tecken, hela tiden en bit närmare Schweiz. Sedan bar det av!

Vi lämnade Rostock bakom oss och satte vår GPS mot destination Grindelwald. Planen var att hela tiden köra åt den riktningen så långt vi kunde, och när klockan blev för mycket eller Kalle inte orkade köra mer så skulle vi stanna för natten på närmsta camping. Vår plan var att det skulle ta två dagar att köra ner till Grindelwald, men ack så naiva vi var. Vi hade inte i våra beräkningar räknat med det oerhört KAOSartade skicket på autobahn som rådde. Vägarna i hela tyskland var under konstruktion, det blev trafikstockning efter trafikstockning, det var olyckor skapade av ouppmärksamma och klantiga förare, det var dålig väg under långa delar, och vi blev stillaståendes inte bara en eller fyra gånger. Vi kom inte längre än 36 mil från Rostock på söndagen på grund av detta innan timmarna tickat på och kvällen närmade sig. Vi hittade en camping (med el till tältet vilket är av stor vikt då vi har kyl, vattenkokare och fläkt med oss) ett par mil utanför Hannover där vi spontant valde att bo i två nätter istället för en. Bilen hade haft lite underliga läten för sig, och vi ville ha en dag att kolla upp det på, om det skulle vara något fel. Dock visade det sig att det bara var de dåliga väglagen som fick bilen att bli lika irriterad som vi var. Men det var skönt att ta den där pausen i alla fall på campingen. Yrseln var extremt påtaglig där också hela måndagen så det var lugnande att få pausa, bara ligga i tältet och läsa bok, laga lite mat i stormköket och ta ett par dopp i campingens lilla plaskdamm. Vi köpte en kväll en gigantisk currywurst till överpris, sedan under natten åskade det sådär mysigt ovanför oss när vi skulle sova. Vi besökte IKEA i Hannover en av dagarna också, vi har lite som tradition när vi campar att vi köper en maskot på närmaste IKEA, och denna maskot följer med oss under hela resan. Sedan sparas den hemma som ett minne. Denna gång blev det ett gigantiskt gosedjur i form av en elefant. Denna följer nu med oss i bilen hela tiden. Kalle köpte också en apa, den ville han ha!

Sista dagen packade vi ihop vårt pick och pack, ställde åter vår GPS mot riktning Grindelwald, sedan bar det av igen. Vi höll tummarna att vi skulle komma längre på vår resa denna gång. Vägen var av lika dålig karaktär under dagens gång, men det blev i alla fall inte totalstopp. Trafiken saktade ner ett par gånger innan den likt en kloggad ketchupflaska plötsligt sprutade på igen, och så höll det på ett par gånger. Vi hann åka nästan fyrtio mil denna gång söderöver landskapen i Tyskland innan allt plötsligt tog TOTALSTOPP en bit utanför Frankfurt am main. Katastrofen var ett faktum. En stor lastbil ett par kilometer framför oss hade fattat eld, allt stod i brand, och den varma vägen omkring lastbilen hade även den fattat eld. Det fanns inte en chans att de kunde öppna upp en fil för bilisterna att försöka komma ut på. Den trefiliga vägen var blockerad från alla håll, vi precis mitt i smeten utan en tillstymmelse till skugga, och där satt vi. Flera timmar. Det var en lokal kvinna i bilen bredvid som berättade vad som hade hänt, hon satt i telefonkontakt med en kollega som hörde på radion. Vi började prata med kvinnan och satt där länge och väl och pratade och svettades. Vi insåg att oavsett hur länge vi skulle bli sittandes där skulle vi inte komma mycket längre den dagen. När trafiken ett par timmar senare äntligen började rulla på och de hårt arbetande poliserna, ambulanspersonalen och vägkillarna lyckats rensa vägen, var vi mycket varma och tacksamma, och vi hade kollat upp en camping bara tio minuter bort. Tidsmässigt hade vi hamnat långt bakåt helt fel igen, men vi var glada att vi trots allt var oskadda och att vi inte behövde sitta där hela natten. Vi hittade snabbt campingen, checkade in, pratade med den otroligt snälla söta kvinnan i receptionen, och fick upp tältet. Även denna gång hade vi tur att vi fick el. Kvällen i sig var oerhört mysig, vi pratade med en familj från Norge som hade sin husbil mitt emot vårt tält, vi åt lite mat i tältet, solnedgången var enastående med alla färger, och sedan kom regnet när vi skulle sova. Allt kändes kanonbra när vi somnade… tills.

Plötsligt vaknar vi av en smäll. Inte en liten smäll som att någon stänger en dörr, utan en smäll som om hela jorden rämnade och marken öppnade sig under oss. Luftmadrassen vibrerade och tältet lystes upp som om det vore dagtid. Ifrån var som verkade tomma intet låg plötsligt ett massivt åskoväder ovanför oss. Vi var mitt i det. Jag är den personen som alltid älskat åska, som uppskattar blixtar och dunder och gärna sitter med öppna fönster och storögt ser skådespelet, men detta var bland det läskigaste jag varit med om. Regnet kom, åskan kom, och blixtrarna smattrade runt oss, tältet och campingen. Jag och Kalle höll krampaktigt tag om varandra. Blixten slog ner ett flertal gånger och det var som att vi kunde höra hur det sprakade. Det var så många blixtar att tältet lystes upp som av en stroblampa på nattklubb. Vinden var så hård att vi trodde hela tältet skulle blåsa iväg med oss inuti. Duken skakade och fladdrade som vansinnig. Vi blev så tagna på sängen av skräck att vi kastade oss ut i vinden och regnet och satte oss i tryggheten i bilen en lång stund medan vi väntade på att det värsta skulle avta, och vi höll innerligt tummarna att tältet skulle vara kvar när vi kom ut igen. Det var det. Men husvagnen bredvid oss hade fått hela sitt yttertält rasat, vi spekulerade om blixten slagit ner i den, för det såg ut som om en meteorit landat på det. Tillslut bedarrade stormen, blixtrarna kom mer sällan, regnet blev till ett duggregn, och vi kunde äntligen krypa ut och lägga oss igen. Det var en storm att minnas.

Morgonen efter då våra alarm väckte oss runt sjutiden var det som om natten aldrig hänt. Gryningssolen sken med varma strålar, fåglarna sjöng i träden, daggen i gräset var svalt mot våra barfotafötter då vi kröp ut, och tältet var helt och fint. Luften var friskare än på länge, och vi trodde nästan att vi drömt alltihop. Vi lagade vår frukost i stormköket innan vi packade ihop allting igen, sade hejdå till den norska familjen (som berättade att de varit oroliga för oss i stormen under natten), sedan bar det av igen. Denna gång skulle ingenting stoppa oss, och vi skulle komma fram till Grindelwald. Två dagar senare än beräknat, men vi hade båda känslan att detta var dagen. Ingenting skulle få stoppa oss. Och tro det eller ej, men vi hade rätt. Vi körde raka vägen på mot gränsen, passerade denna utan problem med vårt klistermärke i framrutan man enligt lag måste ha i Schweiz för att inte få stora böter (Det är som en vägskatt alla måste betala och ha i rutan), sedan körde vi vidare. Efter att vi passerat gränsen fick vi båda en helt slags nyvaken energi, någonting annat än förut, vi skrek i munnen på varandra  ”FYRTIONIO”, då i och med att vi anlänt i Schweiz också anlänt i tillsammans 49 besökta länder sedan vi påbörjade våra stora backpackingäventyr. Nu är vi så nära femtio.

Under tiden vi körde genom Schweiz, förbi Bern, förbi Interlaken mot Grindelwald förändrades även landskapet. Det platta landskapet liknande skånes som vi enbart sett genom fönstret under de senaste tre dagarna (och som våra ögon börjat tröttna på) byttes ut mot gröna skogar, kullar, fält och i fjärran kunde vi se de snötäckta bergen. Ju närmre vi kom, desto tystare blev vi båda, då vi blev helt förundrade över var moder jord målade upp framför oss där vi for fram. Plötsligt hade vi de stora gröna kullarna där, kor betade nästan sidledes på kullarna med sina klingande bjällror runt halsen, getter och får betade här och där, alpliknande vackra stugor fyllda med blommor stod ståtligt i de gröna dalarna, träd omringade av dimma stack upp överallt och bakom dessa höjde sig de massiva bergen bland molnen. Vi hade anlänt till Grindelwald. Vi hittade den camping vi kollat upp tidigare, och med en oerhörd tur fick vi en plats med el där vi kunde ställa upp tältet och bosätta oss för de kommande dagarna. Cirka fem dagar är tanken att vi ska vara här, då vi ska vandra mycket, åka gondolas, se, uppleva, njuta och ha den fenomenala semestern vi drömt om. Precis när vi fått upp tältet kom en monsunliknande storm över oss, åskan slog, men samtidigt sken solen och regnbågar tittade fram. En del av bergen var täckta i sol samtidigt som det spöregnade, vi såg åskan över snön på bergstopparna och det var en salig blandning av så mycket vackert omkring oss. Runt vårt tält är vi omgivna av berg, 360 grader, oerhörd förundran överallt vi tittar. Om vi är lyckligt lottade är bara förordet. Förutom kanske runt Bad Goisern i Österrike och bergen i Bolivia där vi var för ett par år sedan är detta det absolut vackraste vi sett någonsin. Vi ser fram emot att få spendera denna tid här, och vi kommer att uppdatera om allting framöver. Men nu ska vi strax knyta på oss skorna och påbörja den första, lite kortare hajken. Regnet har just bedarrat en aning, men vi har med oss regnställ och allt vi behöver, smårgåsarna är färdiga och vattenflaskorna påfyllda. Denna första hajk blir ett litet test för mig och min yrsel, en utmaning för mig själv, att våga och att kämpa. För vad är vitsen om man inte fightas för det? Till nästa gång, vi ses!

Melissa