backpackingthroughlife.blogg.se

Hej, Melissa här.

Så var vi inne i ett nytt kapitel. I slutet av februari tog resan runt Sydamerika ett abrupt slut efter ungefär sju veckor på resande fot (av planerade sex månader), då kriser och nödsituationer på hemmaplan uppstod kring människor vi älskar, och vi behövde finnas där på plats. Det var inte en tvekan över att flyga hem. Två månader var vi hemma, och vi har gjort allt i vår kärleksfulla makt för att stötta våra älskade i nöd, men nu kände vi att vi kunde ge oss ut igen och fortsätta resan, dock med massivt ändrade planer. Kontinentstora ändringar. Vi valde att inte flyga tillbaka till Sydamerika, utan istället flyga över till Storbritannien, av olika anledningar - såsom att vara närmre hem om det skulle behövas igen, men också för att det funnits med i våra drömmar i många år att tågluffa runt hela Storbritannien. Just det är vad som sker just nu, vi tågluffar i Storbritannien. Låt mig berätta hur allt börjat.

För tre dagar sedan lämnade vi Örebro i gryningen, det var en sådan där krispig vårmorgon när fåglarna sjöng och himlen sken i en rosa nyans, det var vi och våra väskor på ryggarna, vandrandes mellan alla nedsläckta hus till den punkt vi bett vår uber åka till, medan resten av världen låg och sov. Det var en lördag och ingen vettig människa vaknar egentligen vid den tiden, men sedan är vi inte särskilt vettiga heller. Snabbt for vi fram på Örebros gator mot resecentrum, chauffören lyssnade på skön afrikansk musik och vi satt och dansade med i takt till den alla tre. Vid resecentrum nickade vi hejdå till varandra och sedan promenerade vi förväntansfullt till vår bokade buss som skulle ta oss till terminal fem på Arlanda. Vi satte oss på bussen och fnissade och pratade om livet och alltet och allt däremellan, sedan någonstans utanför Västerås somnade vi båda två och vaknade inte förrän vi var framme vid terminalen.

Efter självincheckning, bagageinlämning, säkerhetskoller och toalettbesök sprang vi omkring inne vid gaterna och luktade på dyr parfym vid taxfreen, tittade på människor i roliga kläder som sprang omkring med sina bagage huller om buller, och innan vi kom ombord på planet åt vi en enormt dyr frukost i form av den ack så viktiga traditionsenliga flygplatsölen samt ett gäng koreanska kycklingvingar. På flygplatser finns inga regler, det är sedan gammalt.

På planet skaffade vi direkt en kompis i form av en pratglad femårig världsvan flicka och hennes mamma, halvsvenskar och halvbritter, påväg att besöka familj. Det skämtades, pratades, berättades, skojades, och gjordes många grimaser mellan flygstolarna under resans gång, flickan ville veta precis allting om allting, och vi försökte berätta om allting vi tror att vi vet om allting, och så var det med det. Vi vinkade senare av dem igen när vi hämtade vårt bagage på Gatwicks flygplats innan vi begav oss ut på Englands gator.

Det första vi gjorde innan vi tog tåget in till centrala London var att skaffa och fylla på ett varsitt Oystercard till bussar och metro, samt skaffa ett varsitt simkort med ett gäng data på, för att kunna surfa och ringa varandra, sedan åkte vi in i London. Vi stannade vid Blackfriar’s station och tog en kaffe, bytte sedan till metron som tog oss ut till Bromley by bow station, där vi efter en liten promenad var framme hos våra vänner John och Ruth som bor där och som vi sedan innan bestämt att bo hos de första nätterna. Vi träffade John i Indien 2019 där vi reste runt med honom och några andra ett bra tag, sedan träffade vi honom igen i Wien sommaren 2022 där vi reste runt ett tag åter igen, och nu var det dags att ses igen. En av de stora fördelarna med att resa som vi gör är alla vänner vi skaffar efter vägen som vi kan träffa igen och igen i helt olika delar av världen. Det är en tacksamhet och ingenting vi tar för givet, men som vi är enormt glada över.  Sedan John öppnade sin ytterdörr och välkomnade oss in i deras hem har det gått tre dagar, och under dessa tre dagar har vi hunnit med så många saker att vi knappt kan tro det själva.

Första dagen lämnade vi mer eller mindre bara väskorna inne på rummet, vände om, sedan tog John och Ruth med oss till Greenwich där vi vandrade runt i stora gröna parker, kollade in fina universitetsbyggnader med sin vackra arkitektur, gick längst floden, sedan tittade vi på solnedgången tillsammans med en varsin kall öl i handen från puben precis bredvid. Kvällen avslutades med att äta en varsin enorm fish and chips inne på en taverna rekommenderad av våra vänner. En rolig detalj under kvällen var att när vi promenerade hemåt stack en man med förkläde plötsligt ut huvudet genom en dörr till en restaurang som höll på att stänga, och gav oss tre sallader, ”Hey, that’s for you, cheers”, sade han och vi tog emot dem. Eftersom de just skulle stänga ville de inte slänga salladerna som blivit över, kan jag tro. Fräscha var de också, och när vi kollade deras meny såg vi att de egentligen kostar runt sextio kronor styck. Tackar, tackar.

Dag två vaknade vi lite senare på morgonen och John gjorde kaffe och smörgåsar till oss som vi åt ute i deras lilla gröna vackra trädgård på baksidan. Solen sken och lovade oss en fantastisk dag – och den höll vad den lovade. Eftersom London marathon var i full gång denna Söndag tog vi en promenad neråt stan, där hundratals efter hundratals människor antingen sprang maratonet eller hejade på med visselpipor, trummor, kobjällror eller musik, det var färgsprakande konfetti överallt, hög musik och skrik och livat studsande, och det var som en stor fest på springande ben. Vi hittade ett bra ställe att ställa oss på, och så skrek vi med bara för sakens skull. Ruth pekade på en dörr lite längre fram till en lägenhet som låg i anslutning till en liten pub. Hon berättade att Sir Ian McKellen bor där och att han äger puben därnere, och ibland om man har tur kan man se honom sitta därnere med en liten pilsner och läsa tidningen. Nörden i mig skrek av lycka och avund, och jag tänkte att oddsen för att han skulle vara hemma just nu måste vara enormt små, då mannen alltid är upptagen med filmprojekt, teater, resor eller intervjuer och allt vad det kan vara när man är så känd… men där var han. Jag tittade upp och ett fönster öppnades, ni tror inte att självaste Herr McKellen sticker ut huvudet genom fönstret och applåderar för att heja på alla löpare längst banan? Han hejade och vinkade och klappade händerna, tittade sig omkring och stod där länge. Jag tappade hakan och hittade den inte igen på mycket länge. Ordet starstruck passade in i situationen, med råge.  

Efter en stund vinkade vi hejdå till Ruth som skulle iväg på annat, och vi lommade glatt iväg till metron tillsammans med John. Han är medlem i Surrey cricket club, då har är ett stort fan av sporten i fråga, och han ville ta med oss dit för att kolla. Vi fick en varsin gratisbiljett med tillgång till vip-sektioner dit man bara får gå om man är medlem, och även om jag för det första inte tycker särskilt mycket om någon sport alls, och inte kan ett skvatt om cricket, kändes det ändå som en mycket rolig sak att göra när man ändå är i England. Vi åkte till oval arena och fick komma in, sedan satte vi oss först på en bänkrad närmare planen. Under spelets gång förklarade John reglerna fram och tillbaka för Kalle som lyssnade intensivt, själv zoonade jag ut och tittade på alla människor i publiken istället, eller på spelarna och spelet, men reglerna fastnade inte. Cricket är dessutom en sport där matcherna kan hålla på i flera dagar i ända, åtta timmar om dagen i sträck, med mat och sovpauser. Denna dag var matchen inne på dag tre. Och vi kom dit strax före lunch, så när matchen tog lunchpaus gjorde vi det med. John hade packat med en picknick, bland annat salladerna vi fått gratis kvällen innan. Jag trodde vi skulle äta lunchen där vi satt, men plötsligt reser sig alla åskådare i publiken och går ut PÅ planen där matchen just pågått. Alla sätter sig ner och äter mat, solar, spelar cricket, spel, eller lägger sig och vilar. Aldrig har jag sett en sådan bisarr del av ett sportevenemang. Efter fyrtio minuter ljöd en signal och en röst som rasslade i högtalarna, och planen tömdes på folk lika snabbt som den fylldes, och matchen var igång igen. Planen fylldes dessutom till och från av duvor som fått vittring av åskådarnas alla picknicksmulor. Vi skrattade som bara den. Efter lunchen tog John med oss upp i medlemssektionen där vi satt och tittade på spelet ifrån en mycket bekväm utkikspunkt. Vi tog en varsin öl däruppe innan vi åkte vidare sedan. Matchen tog slut senare samma dag efter ”bara” tre dagars spel istället för de många fler dagar spelet kan fortgå. Johns lag Surrey vann.

Efter att vi flytt från förvirringen på oval arena tog vi metron till Camden street, Camden market och området omkring. Vi har varit där förr och det är ett oerhört fint men rörigt område fullt av turister, hippies, punkare, musik och liv, fest och stök, mat och souvenirer, samt allt där emellan ni kan tänka er. Det är lite som Khaosan Road i Bangkok när man tänker efter, fast kanske lite lika skitigt förstås. Det är i alla fall ett ställe vi tycker om att besöka när vi är i London, och denna gång köpte Kalle en tröja inne i en av de små hipsterbutikerna innan vi åkte vidare. Under kvällen sammanstrålade vi med Ruth igen ute i Hackney, där vi åt en varsin oerhört god pizza på en lokalt känd pizzeria. Vi förstod varför de var kända, det var en svårslagen pizza. Sedan somnade vi gott efteråt efter en fantastisk dag med nya erfarenheter, nya vyer, ny mat och kända människor.

Morgonen efter var ungefär densamma som morgonen innan, med frukost i trädgården i solen, planerandes dagen. Denna dag var det dags för Kalle och mig att göra det vi är allra bäst på; Gå runt timmar i ända och upptäcka nya gator, gränder, vrår och ställen. Vi går och går till vi inte orkar gå mer, och det kan ta timmar! Vi tog metron från Bromley by bow till Blackfriar’s, sedan bar det av. Åtta timmar senare pekade stegmätarna på 31.000 steg, och 2,5 mil, och vi var slutkörda men oerhört nöjda. Under dagen vandrade vi längst hela South bank, kollade in the London eye och West minister med hela området omkring, då det trots allt var nio år sedan vi var här, sedan kollade vi in alla broar, alla katedraler, både välkända och okända gator, vi vandrade genom St.james’ park där vi följde spåren av serien Good Omens där den till viss del spelats in, och vi hittade även en båtbar flytandes på Themsen, vilken vi besökte när vi firade tio år tillsammans för länge sedan. Den var kvar, och den såg likadan ut. Nostalgi i vår lilla kärleksbubbla. Vi åt både lunch och middag nere i stan, och när vi sedan på kvällen väl kom hem igen hade vi både blåsor på fötterna, skavsår men med glada nyllen. Vilken perfekt dag!

Sista heldagen i staden, vilket vi valde skulle bli idag, plåstrade vi om våra fötter på morgonkvisten, knöt på oss skorna igen och gav oss ut i Londons myller, tredje dagen på raken med ovanligt soligt och varmt, inte bara för att vara London, utan för att vara den här delen av världen. Vi har haft strålande sol och mellan 18 och 24 grader, vi har både strosat runt i shorts och t-shirt och blivit solbrända. Det ni.
Vi började med att ta tåget direkt till Londons naturhistoriska riksmuseum där vi frossade i historia, massiva fossiler och dinosaurieskelett, texter med spår efter Charles Darwin, djur, natur, växter och även om vi under hela besöket fick armkroka oss runt genom folkmassor av människor från hela världen, gjorde det ingenting. Det är den typen av historia vi älskar mest, då får man ta en folkmassa eller fem. Jag blir alltid som ett litet barn i närheten av fossiler och dinosaurieskelett, Kalle likaså. Det är enastående.

När vi gått oss mätta därinne promenerade vi genom Hyde park och fler kvarter till vi kom till området Notting Hill. Självklart minns man det från den så kända älskade filmen med Hugh Grant och Julia Roberts, men området är också känt för Portobello road med sina marknader, secondhandaffärer, retro/vintageprylar, caféer, restauranger, och mycket hipsteraktiga atmosfär. Gatorna myllar av färg, med dörrar i olika kulörer, blommor, och det är bara allt i allo mysigt att vandra upp och ner för dem. Jag hittade en tröja i en av affärerna, så jag var nöjd. Vi åt också lunch på en grekisk restaurang.

Efter detta tog vi tåget därifrån genom hela staden, och ut på andra sidan, hela vägen till East Ham station, i området East Ham. Området ligger utanför London och är mer eller mindre som lilla Indien, ett multikulturellt område som myllrar av folk och restauranger, det kändes som att kastas tillbaka rakt in i Jaipur eller liknande. Inte oss emot, vi älskar Indien. Vi mötte upp John och Ruth där, och de tog oss till sin favoritrestaurang i området, en Indisk sådan med autentisk Indisk mat som får ens smaklökar att rinna. Vi åt en varsin Thali för nostalgins skull, och det smakade precis som vi minns, ljuva mat. Vi slickade rent skålarna mer eller mindre innan vi betalade och åkte tillbaka till Bromley bo Bow, där jag nu i skrivande stund sitter på sängen, med Kalle bredvid, mätta till tusen men glada. Väskorna är åter packade för morgondagens avfärd, vidare mot nya destinationer då vi känner oss klara med London. Kanske berättade jag inte hela Londonbesöket så utförligt som jag ville, men det var mycket att få med, och jag är trött och mätt och ena ögonlocket nästan hänger av sömnlängtan efter denna magiska dag. Var vi ska och vad som händer i morgon kommer jag eller Kalle att berätta om i nästa inlägg, bilder kommer även att läggas till detta inlägg senare, jag orkar helt enkelt inte göra det just nu. Men de första tre dagarna här i England har varit helt fenomenala, och de kommer vi leva på länge. Ord räcker inte till.

Till nästa gång, må så gott,

Melissa