backpackingthroughlife.blogg.se

Hej, Melissa här.

I skrivande stund sitter jag i sängen hemma hos vännen Ana i El Calafate, det är den sista kvällen både här hos henne, i El Calafate, Eldslandet och Patagonien i dessa vackra unika magiska platser vi besökt i södra sydamerika. I morgon flyger vi upp till värmen i Buenos Aires.  Med ryggsäckarna packade och alltid med äventyr i sikte, redo att utforska världen, är vi taggade och redo för att skapa fler minnen bortom hemmets gränser.

I morgon då vi åker har vi spenderat tre nätter hemma hos Ana i hennes hus, där vi tacksamt njutit av att få bo gratis, njuta av tillvaron, äta gott, samt umgåtts med henne och hennes otroligt fina hund Bella. Självklart kom jag och Bella överens på direkten och blev bästisar under hela helgen. Vi är tacksamma över dessa möten världen över, att få oväntade vänskaper i lokalbor och genom detta kunna se olika platser ifrån deras vinklar. Ana är en sådan, vi träffade henne i Chile på hostlet i Castro samt senare igen i Puerto Montt, och då sade hon att vi ska ringa direkt om vi kommer till El Calafate där hon bor, och då kan vi få stanna hos henne ett tag. Självklart tog vi tillfället i akt. Att träffa människor i deras hem, dela historier och skratt, lära sig om deras kultur, liv, musik, mat och få uppleva smaker och lukter man aldrig tidigare känt, det är det bästa som finns.

På fredagseftermiddagen när Ana stängt ner arbetet för helgen kom hon och hämtade oss och våra väskor på hostlet vi bott på, sedan åkte vi och handlade till kvällens middag. Vi lagade kokt potatis och milanesas på kyckling, tillsammans med en tomatsallad. Milanesas är lite som deras version av schnitzel, supergott var det och vi satt länge vid hennes köksbord den kvällen och pratade, och när solen gick ner utanför fönstret gick vi ut tillsammans med hunden i trädgården för att njuta av skådespelet som lyste i olika nyanser av orange över himlavalvet. Jag kastade boll med Bella och sprang runt med vinden vinandes i mina kläder. El Calafate är känt för att ha några av de starkaste vindarna vida omkring, och det kände vi onekligen av. Naturens kraft kan vara så påtaglig ibland, och helt underbar.

Den natten sov Kalle gott men inte jag, jag vaknade klockan tre på morgonen av att alla gatuhundar ylade unisont ute på gatorna samtidigt som tuppar på gårdarna omkring sjöng sin fulsång, Kalle hade en kanonbra idé om att snarka mer än någonsin, OCH vindarna blåste så hårt så Anas tak liksom smattrade och det lät som en tornado var utanför. Jag är en lättväckt människa, så det var inte i det enklaste laget att lyckas somna om, jag tror jag somnade av ren trötthet framåt sjusnåret på morgonen och sov lite mer sedan på förmiddagen. Ana berättade att det var helt normala vindar för årstiden, och att de till och med kan vara mycket värre än så utan att det inte är någon som helst fara, kanske bara att man tappar andan något om man promenerar (flyger?) i motvind. Jag och Kalle har hela helgen delat på en vanlig nittiosäng, vilket generellt gått bra om man ligger på sidan, men vi är båda som två spinnrullar när vi sover och det är armbågar och hakor överallt samt snarkningar, så det har varit en utmaning, men inte alls klagar jag på att ha fått tre gratisnätter där vi sluppit lägga pengar på ett hostelboende. Inte alls. Vi är som sagt bara nöjda att få uppleva det lokala livet, genom att lära om andra kulturer och traditioner, samt få en inblick i hur människor lever på andra platser i världen, får man också en större förståelse för sin egen kultur och sitt sammanhang, alltings sammanhang egentligen.  Vi är tacksamma för det.

På lördagen lagade vi frukost tillsammans med Ana, sedan ville hon ta med oss på en dagstur till några av sina personliga favoritställen i och omkring staden, vilket vi också var enormt tacksamma för. Att ha tillgång till en människa med personliga kunskaper och erfarenheter om området, samt bil, är en ynnest. Hon körde oss långt ut i öknen på pampaslättarna där vindarna blåste så hårt att man själv nästan lyfte från marken, hon körde oss till havet där vågorna slog högt och hårt, där vattnet var uppdelat i klarblått och mörkblått, nästan självlysande, och där det fanns vita stenar som såg ut som kristallet. Hon körde oss till en utkiksplats uppe på en kulle dit turister vanligtvis inte tar sig då det ligger mitt ute i ingenstans, där kunde vi se hela El Calafate och den massiva sjön från ovan. På grund av de starka vindarna förvandlades alla moln till små bollar nästan, vita cirklar på himlen, de såg nästan ut som ufos. Vi stod på vacker mark bland klippor som sett hela kontinenter både bildas och försvinna, dinosaurier och istider, och det var en makalös känsla. Efter att vi besökt hennes favoritstrandremsa utanför staden stannade vi på ett litet café för att ta en kaffepaus, och hon körde oss även till en slags plantage mitt i staden, som en liten grön oas mitt i allt det torra. Där fick vi gratis jordgubbar för att Ana kände de som arbetade där, sedan promenerade vi runt i olika växthus där vi luktade på alla blommor och örter, åt röda vinbär direkt från busken, såg små fåglar av olika sorter vi absolut inte har hemma i sverige, kände på plommonträd, pumpaväxter och hallonbuskar, och strosade i gräset med solen i ansiktet.

På kvällen tog vi oss ner till staden, då en stor musikfestival som varat hela veckan skulle knytas ihop med den största konserten under hela festivalen, det var sista kvällen och den skulle sluta med en smäll. Tillsammans med tusentals andra människor gick vi in på festivalområdet, och band vi aldrig hört talas om spelade under kvällen, lokala band och en del större barn. Vi dansade, Ana dansade, alla dansade. Det var glädje och musik, skratt och mystik, rytm och takt, traditionella instrument, äldre par som dansade tätt och fria människor som bara fick vara i den svala kvällen. Efter mörkrets infall fylldes området på för det sista och största bandet någonsin, och vi hade ingen aning om vilka de var, vi hade aldrig hört deras musik, men i Sydamerika var de tydligen enormt kända, det var tusentals människor i publiken som sjöng med, skrek, applåderade, fotograferade och filmade, och det var både roligt och förvirrande att inte ha någon aning om vilka de var. De bjöd i alla fall på en enastående show där vi fick lyssna på (för oss) ny musik, insupa den traditionella musiken, människorna, och äta riktig argentinsk churipan (korv med bröd, typ). En bra bit efter midnatt tystnade musiken och efter rungande applåder tog vi oss tillsammans med massorna ut från festivalområdet, till bilen och tillbaka hem till Ana, där vi somnade gott, och den natten sov jag mycket bättre.

På Söndagsmorgonen vaknade vi klockan åtta av att hunden Bella kom och tryckte ner sig mellan oss i den lilla sängen, hon buffade och puffade och klämde in sig och somnade, men efter en stund kunde inte Kalle röra sig så han gick upp för att göra kaffe till oss. Sedan spenderades större delen av dagen till att göra så lite som möjligt. Vi duschade, packade ihop väskorna, tvättade lite kläder som snabbt torkade i vinden, Kalle hjälpte Ana att klippa gräsmattan i trädgården och jag lekte med Bella, hjälpte till att städa, och sedan på kvällen som tack för att vi fått bo hos henne lagade vi mat till oss alla, vår klassiska spagetti med köttfärsås. Ana uppskattade det enormt och tyckte att det var mycket gott, och det blev mat över som hon sedan förnöjt kunde värma till lunch på måndagen då vi är ute och flyger till Benos Aires. Just nu är klockan tio på kvällen här i El Calafate och mörkret har just lagt sig, vi har skakat rent sängen efter hundens runtskumpande med sandiga tassar, jag skriver lite, och Kalle och Ana sitter och pratar vid köksbordet. I morgon förmiddag har Ana hjälpt oss boka en taxi till flygplatsen till ett mycket billigare pris då hon känner chauffören, och vi kan inte beskriva i ord hur glada vi är över dessa dagar, över vänskapen och alla minnen vi skapat.

Så, nu när vi lämnar Patagonien och södra delen av kontinenten för att ta oss norröver till varmare breddgrader, hur ska vi summera dessa veckor som just passerat? Hur summerar man vad vi sett och upplevt, mer än det vi redan beskrivit i bloggen? Vi har sett alla former av natur världen har att visa upp, alla olika väder, klimat, djur och kultur. Vi har upplevt moder naturs råa skönhet i Patagonien, i nationalparker som Torres Del paine, sett de majestätiska anderna, azurblått vatten i laguner bland bergen, vidsträckta glaciärer som dånat likt åska då den släppt isblock ner i vattnet, snötäckta bergstoppar, gigantiska slätter där dinosaurierna en gång vandrat och som nu överses av massiva Kondorer och pumor, alpackas och fåglar av alla sorter, glasklara sjöar, gröna skogar, hajkat i nästan helt orörd vildmark, och fått uppleva en värld som berört oss djupt. Våra själar är fulländade, vi är berörda, vi är fulla av makalösa intryck och erfarenheter, tacksamma och glada, och Patagonien är en del av världen vi aldrig kommer att glömma.

Vi är nu redo att vända blad för ett nytt kapitel och ta oss tillbaka till det storstadssus som är Buenos Aires. Vi berättar allt om det senare. Nu är det dags att krypa ner i den lilla sängen igen tillsammans med Kalle, och hoppas på att vi kan sova inatt och att taket inte blåser bort under natten. Redan nu är gatorna därute fyllda av ylande gatuhundar, nyvakna och redo för nattäventyr i sina territorium, för natten är deras och vi somnar omslingrade, belåtna över vad vi varit med om hittills på resan. Sex veckor har passerat sedan vi lämnade sverige, och det är ofattbart vad vi redan hunnit med. Våra liv är så ofattbart berikade med allt vi får uppleva. Tack, världen.

Till nästa gång, må gott.

Melissa   

(Ps. Jag kommer att lägga in bilder i detta inlägg i efterhand då vi har lite snabbare wifi, vilket nog blir i Buenos Aires. Ni får titta in då och då.)