backpackingthroughlife.blogg.se

Fru Forsberg här Vi har just spenderat fem dagar i Puerto Natales, där varje dag erbjudit någonting makalöst, både tillsammans med våra nyfunna vänner från färjan mellan Puerto Montt och Puerto Natales, och ensamma i den majestätiska naturen södra Chile har att erbjuda. Jag ska inte skriva någonting om Puerto Natales denna gång, utan endast berätta om den enastående nationalparken Torres del Paine – Patagoniens stolthet. Jag har mycket att berätta, och vi har gjort helt otroliga saker.

Ena dagen åkte vi på en tour till parken tillsammans med våra vänner Nicole och Paul, samt en grupp andra och en guide som var både rolig som människa och skicklig på engelska. Nog förstår vi mer spanska än man kan tro, men ibland är det skönt att ha det enkelt. Tidigt på morgonen kom företagets minibuss och hämtade upp oss, och iväg bar det. Vi började med att åka till en känd grotta (Cueva del Milodon), en riktigt massiv grotta ute i ingenmansland. Milodongrottan blev stämplat som ett historiskt monument 1968 och som ett nationellt monument 1993, och inuti de massiva väggarna finns berättelserna och historierna från de första mänskliga grupperna på kontinenten, då de i grottorna i området gömde sig från de isande patagonienvindarna och från vilda djur.  Det var spännande att vara där och titta och känna historiens vingslag eka i taket, titta djupt in i mörkret och lyssna till både vårt eget och tidens ekon.

Efter grottan åkte vi in i själva Nationalparken, efter att ha åkt till entrén och visat våra biljetter, vilka man alltid köper i förväg. Inte det billigaste, men hur ofta åker man till en av världens vackraste nationalparker vid världens ände? Det var värt att pressa på budgeten något under dessa dagar, vi kommer att leva på dessa minnen under resten av våra liv. I alla fall, vi åkte genom hela nationalparken till den östra sidan, och efter vägen under hela dagen stannade vi vid olika utkiksplatser, dånande vattenfall, pampas och dalar, och under hela färden hade vi torres del paines välkända massiva berg tornandes omkring oss, med sina turkosa sjöar, isberg, floder och lengaskogar. Vi såg till och med en lavin rasa ner över en av bergsväggarna, dånet som följde lät som en jordbävning och det var oerhört tacksamt att få uppleva det – på håll förstås. Moder natur ska man respektera, och nog respekterar vi naturen. Torres Del Paine speglar hur sprudlande och levande och mäktig naturen är när människan låter den vara och leva och frodas ifred. Vi besökte vattenfallen Salto Grande, vilket påminde om ett mindre iguazu falls, men inte mindre vackert för det. Det är någonting med dånande vattenfall med sådan kraft att man inte hör ett ord vad personen bredvid säger.
I slutet av touren framåt kvällen avslutade vi med en hajk tillsammans i gruppen, genom en vacker skog och över en lång svart strand som delade lago Gray, en vacker sjö omringad av berg. Det blåste så mycket längst den lilla slingriga strandremsan att man fick hålla i hatten – bokstavligt talat. Vår guide fick kasta sig i sjön efter att hans egen keps tog en flygtur – dyngsur blev han, men han sade att det var värt det då det var hans favoritkeps. Så kan det gå. Efter en heldag åkte vi hem till Puerto Natales igen och träffade under kvällen ett stort gäng från Navimagfärjan.

Nu kommer den bästa delen från Torres del paine från dagen efter – hajken vi längtat efter så länge, en av de stora händelserna på hela resan, och någonting som befunnit sig högt upp på vår bucketlist. Vi hann inte göra detta när vi besökte sydamerika för tio år sedan, och det har hängt över oss som en mörk skugga av ånger sedan dess. Jag talar om att hajka i torres del paine, en hajk på 28 kilometer från start nere i välkomstcentret hela vägen upp med över tusen meters stigning till de tre karaktäristiska bergstopparna Patagonien är mest känt för – vi skulle vandra Torres base hike. Vi hade beställt en buss i förväg till parkens entré, sedan en transfer från entren längre in i parken till välkomstcentret där leden börjar. Klockan sju gick bussen från Puerto Natales och nu var vi påväg, med väskor fullpackade med varma kläder, regnkläder då Patagoniens väder kan variera från förrädiskt till solsken på bara minuter, vatten, smörgåsar och proteinbars, vandringsstavar och hårt knutna skor. Vi var redo.

Väl framme vid välkomstcentret tittade vi ut över bergstopparna långt där borta, dit vi skulle ta oss till fots, sedan tog vi ett djupt andetag och påbörjade ett av våra finaste och jobbigaste äventyr någonsin.

Den första delen var en lång vandring på planmark längst en stor prärie, en pampa, sedan vandrade vi/halvt klättrade vi upp längst bergsväggen genom Asenciodalen, en stigning på tusen meter, och där på toppen kunde vi andas och skåda ut över horisonten, där hela nationalparken bredde ut sig åt alla håll med sina spektakulära färger. Vindarna blåste så hårt att molnen långt däruppe for fram i sådan fart att det såg ut ett bildspel på marken av sol, skuggor, och olika gröna nyanser som vädret plockade fram i naturen.  Vi har varit på många ställen i världen, sett både öknar och hav, djungler och massiva städer, djupa skogar och sett himlen från toppen av olika berg och till och med stått på en aktiv vulkan med bubblande lera under fötterna och omringade av stinkande svavel, men detta var något av det vackraste vi någonsin sett – och det säger mycket. Efter att ha fått tillbaka pulsen något efter stigningen vandrade vi på en lång hisnande slingrig grusstig längst bergssidan, den passagen kallas paso del los vientos, eller the windy pass. Vindarna ven isande genom våra kläder där vi gick, och man fick titta framåt och koncentrera sig på leden för att inte råka halka och ramla ner, då stupet ner var långt och det absolut inte fanns något skydd. Det gällde att hålla i sig och vara rädd om livhanken, och hålla balansen. Men nog var det vackert som bara den där vi gick, snötäckta bergstoppar tornade upp sig framför oss, och nere i dalen låg de gröna lengaskogarna, där en massiv flod dånade rakt igenom hela botten av dalen.  Det var spektakuärt.

Efter stigningen och balansgången gick leden nedåt till lengaskogen där vi tog en fruktpaus vid en refugio, en stoppstation där folk kan tälta, äta, besöka en toalett eller sträcka på benen. Det var skönt att vila lite ifrån de isande vindarna, och att få sträcka på ryggen en stund utan ryggsäck, men sedan var vi påväg igen. Denna del av leden gick igenom skogen, och det var en välkommen lång stund. Skogen var mörk och mystisk, vinden fick trädkronorna att dansa och trädstammarna att knarra och knaka tillsammans med fåglarnas sång, det var en stund av att återigen tänka på sagan om ringen, vi nynnade båda två från sångerna från filmerna genom skogen, nördar som vi är. Vi passade på att njuta av den nu ganska raka sträckan genom skogen innan vi nådde den jobbigaste och sista delen av hajken – The moraine pass.

Denna sträcka upp till målet – Base torres mirador, är den brantaste, jobbigaste och farligaste sträckan, och den är inte för den höjdrädda eller den klenfotade. Det är en kilometer rakt upp, där du måste klättra på stora stenbumlingar eller balansera genom olika stenpassager, och hoppas på att ett felsteg inte skapar ett stenras längst bergsväggen. Vandringsstaven hjälpte lite när det gällde att hålla balansen och häva upp sig på vissa stembumlingar, men det var skakigt och svajigt, och till stor del halkigt efter allt smågrus som ligger på de större stenarna. Den klättringen, den kilometern, var den tuffaste kilometern vi någonsin hajkat, det kändes som att det inte fanns ett slut, svetten rann nu längst våra ryggar så det näst intill droppade ner på skorna, solen brände mot våra nackar samtidigt som den isande vinden fick oss att skaka av köld samtidigt som vi svettades ymnigt. Moder natur gav oss en rejäl utmaning, men vi antog den och tog oss slutligen i mål uppe på toppen. Plötsligt runt en krök var de där, de tre kända tornen Central, Monzino och Dagostini – äntligen, vi klarade det! Stoltheten gick inte ens att ta på, och jag tror vi aldrig känt oss så modiga – en känsla svårslagen.

Vi satte oss bakom en sten för att undkomma de kalla vindarna, sedan åt vi en varsin smörgås, klunkade vatten i mängder, fotograferade för att minnas, och skålade slutligen enligt hajktradition med en varsin öl vi haft med oss – torres del paine-öl såklart med de tre tornen på etiketten. Svårslaget. Allt annat i livet kändes plötsligt så litet, och vi vilade från civilisationen för en stund, trots att det var en hel del andra vandrare där. Är det högsäsong och man befinner sig på en av världens mest vackra platser, vilket också är en av världens mest välbesökta platser, får man ta lite sällskap. Alla var vi där för samma sak, och alla var vi hänförda.

Vi skulle nu gå samma väg tillbaka, men åt andra hållet, och vi hade både en transferbuss från välkomstcentret att hinna med, samt en buss tillbaka till Puerto Natales, så det var dags att ignorera de bultande ömma musklerna i fötter, rygg, axlar och ben, och fortsätta vandringen. Sluttningarna nerför gick betydligt snabbare, vilket är förståeligt, men det var nästan mer obehagligt att klättra över de stora stenpassen neråt, där man såg hela dalen nedanför och man såg hur långt man faktiskt kunde falla, det var annat när man hade ryggen emot. I alla fall så tog vi oss ner genom stenpasset, genom skogspassen, över det slingriga passet windy pass balanserandes över bergsväggen, ner över sluttningen i asenciodalen, över den långa prärien, och slutligen ramlade vi ihop i en hög på gräset utanför välkomstcentret. Vi hade klarat våra 28 kilometer på sammanlagt sju timmar, vi hade lager på lager av svett och en molnande värk i alla muskler, men vi hade klarat det. Vi vågade utmana oss själva, kasta oss in i ett äventyr som tog på krafterna både fysiskt och psykiskt, och nu kan vi bocka av det där som hängt över oss som ett moln av ånger i tio år.  Kanske var det detta vi väntat på, att det var meningen.

På bussen tillbaka satt vi och sov med våra huvuden mot varandra, och väl framme tillbaka på hostlet i Puerto Natales gjorde vi en sen middag, tog en välbehövlig dusch, och somnade sedan igen snabbt och brutalt, snabbare än aldrig förr. Jag tror vi båda sov en sådan där tung drömlös sömn där man inte ens rör sig under hela natten. Morgonen efter vaknade vi av att hostlets tupp med hönsdamer sjöng en fanfar utanför fönstret, regnet slog mot taket och vi slogs över vilken tur vi haft med vädret dagen innan trots allt, vi hade inget regn alls. Tacksamt. Vi plockade ihop våra saker den förmiddagen, gjorde oss redo, och promenerade sedan med all packning genom regnet upp för den långa backen till busstationen, där bussen som skulle ta oss till Punta Arenas snart skulle avgå. Om det kändes i benen och fötterna där vi gick i uppförsbacke igen med alla väskor? Ja, med betoning på JA. Men det är klart det var värt det. Det var det vackraste vi någonsin sett, och svårslaget är det enda ordet jag kan komma på.

- - - - - 

Igår hände det som inte fick hända hemma i Örebro, en skolskjutning på Kalles jobb, en hemsk händelse som tagit tio liv, elva med idioten till gärningsman. Sveriges största massaker i modern tid har skett i princip på vår bakgård och det gör ont i själen. Kollegor och elever till Kalle är skadade och skjutna och många människor kommer inte hem igen, det är ofattbart. Det är så överväldigande att hela världen plötsligt pratar om Kalles arbetsplats, Örebro, vår lilla bubbla i världen i någonting som normalt bara är vår vardag, att Örebro plötsligt satts på kartan hos varenda människa i världen på ett sätt vi aldrig trodde eller någonsin kunde föreställa oss, en enorm skräck. Det är överväldigande att se alla bilder och videos på det viset. Men jag är så enormt tacksam att vi var här och inte där, att vi har lång tid kvar av resan till att bearbeta innan vi måste återkomma hem och Kalle måste in i de där lokalerna och korridorerna igen. Vi får mer och mer kontakt med kollegor och vänner som klarat sig, och att de lever, även om några är skadade är vi så otroligt lyckliga att de klarat sig. Sorgen över de avlidna hänger som ett täcke över oss även här på andra sidan planeten och vi tänker på dem alla. Det kommer att ta tid att bearbeta allting men vi har varandra. Vi tänker inte låta detta avskräcka oss, tvärtom ska vi fortsätta kämpa i våra klassrum för att skapa rättvisa och utveckla och utbilda människor till att visa kärlek och empati istället för hat och vansinne.

Med det sagt ville jag dela detta inlägg idag trots den jobbiga tiden, att få läsarna att tänka på någonting annat en stund.

Varma, kärleksfulla kramar från oss här i Chile.

/Melissa