backpackingthroughlife.blogg.se

Hej svej, Kalle här, jag skriver första delen av inlägget och Melissa skriver den andra. Efter äventyren i Torres del Paines nationalpark var det äntligen dags att bege oss söderut till den sydligaste staden i hela världen, Ushuaia, världens ände.

Bussresan dit började inte så okristligt tidigt på morgonen som andra bussar kan, så klockan 09 hade våra rumpor hamnat på varsitt säte och väskorna var fyllda med hemmasnickrade mackor, kakor och kanske hade en eller annan frukt fått följa med (hurra för nyttigheter). Över stäpplandskap, genom skogar, över Magellansundet med färja och hisnande snötäckta berg i fjärran fick vi efter cirka 11 timmars sittande se Ushuaia i fjärran. Detta har varit ett av våra stora mål med denna resa, att få uppleva denna sista utpost i Sydamerika och för att fira detta hyrde vi ett fantastiskt AirBnB med det heta namnet Penthouse. Där stannade vi i hela fem dagar, och utsikten från lägenheten var magisk med syner av både berg, hav och stad (så länge vädret tillät det), och vi lagade mat, dansade omkring och försökte att hitta den perfekta temperaturen i duschen, vilket var lika svårt som att lyckats med som att Kungen ska komma ihåg vilken stad han befinner sig i.

Nu när vi väl hade kommit till Ushuaia och Argentina, vad skulle vi hitta på? För det första är det viktigt att förstå att Argentina inte är ett billigt land för makthavarna har totalt pajat deras ekonomi så för två backpackers är det många avvägningar som måste göras för att få vår ekonomi att gå ihop. Vi hade bestämt före resan att vi skulle göra varsin tatuering i Ushuaia och det gjorde vi. Vår tatuerare Rodrigo var mycket duktig så vi hade många bra diskussioner medan han utförde sin tatueringskonst på våra kroppar. Vi har nu en varsin pingvin intatuerade på olika ställen på kroppen som minne.

Ushuaia är en stad på 82 000 invånare men från början användes platsen för att skicka fångar till fängelset som fanns där. Detta var i bruk från början av 1900-talet till dess mitt. Nu för tiden är staden en plats där som en station för de som ska vidare till Antarktis, turister, forskare och militärer.

Nu skiter vi i stadens historia och koncentrerar oss på vad vi gjorde (eller inte gjorde). Vi hade tänkt att åka på en båttur till en mycket känd fyr samt att se pingviner och sälar men det kostade typ 1200 spänn för en person så det blev det inget med. Pingviner hade vi redan sett trots allt på touren på chiloe. Ska vi gå till fängelsemuseet och lära oss mer om dess historia, tänkte vi? Ja!!! Googla plats, kostnad, det vanliga,…… 400 kr per skalle…. NOPP! Vi bestämde oss ganska snabbt för att i stället lägga krut på att vandra omkring längs stadens vindpinade gator och uppleva naturen som ännu var gratis, men också att njuta av vårt Airbnb.

Ushuaias läge på kontinenten gör också att vädret växlar extremt snabbt så man måste vara beredd på att solen förbyts till en regnskur på 2 minuter och det fick vi verkligen erfara när vi var där. De första dagarna hade vi skapligt tur med vädret men de sista var bara en smörja av snöblandat regn, hagel, och vindar som kunde slita av den mest fastklistrade peruken och en kyla som kryper in överallt. Som sanna svenskar lyfte vi mottot ” det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” och stannade inne när vädret var som mest pissigt med en varm kopp kaffe och Netflix. Vem fan kom på det där uttrycket?

En av höjdpunkterna med vår vistelse i Ushuaia var Melissas födelsedag. Jag planerade typ ingenting eftersom…………. I alla fall, på morgonen medan Melissa fortfarande sov smög jag ut från lägenheten och ner till vår lokala mataffär på jakt efter ting. Melissa har ju sina problem med laktos så idén med tårta var bara att kasta ut genom ett oöppnat fönster men jag hittade en rosa munk och i munkhålet (höhö) tryckte jag ner en sprakande sak som sprutade ut gnistor. Till present hittade jag ett paket med sudd som var formade som ugglor. Jag smög tillbaka in i lägenheten och med en änglalik röst började jag sjunga medan jag med stolthet visade upp min kreation för min fru som nu hade 37 år på nacken! Hon blev imponerad, inte av det hade köpt utan mer att jag lyckats att inte väcka henne, vilket normalt är ett paradnummer för mig.

På eftermiddagen förberedde vi i lägenheten i ballonger, ost, kex, vin och vindruvor för våra två vänner, Nicole från Österrike och Patricia från Frankrike skulle komma över. De två personerna hade vi på olika sätt följs åt med sedan vår färjetur från Puerto Montt och vi hade en härlig stund där innan vi begav oss ner till en skaldjursrestaurang som Melissa hade valt. Vi rumlade vidare till en bar där vi tog någon öl innan det var dags att avsluta kvällen och våra vägar skildes åt. Däremot fortsatte jag och Melissa i lägenheten med att skratta åt alla dråpligheter som vi har varit med om genom alla år tillsammans. När klockan började nära sig 03 ramlade i säng och vi sov som två björnar som gått i ide.

På den sjätte dagen tog vi en uber till flygplatsen och på min stapplande spanska hade jag en rolig konversation med chauffören för vi pratade om Argentinas president och hans kommentar var ”El esta loco, pero loco bueno!” och jag höll med om att han var loco (galen). Nu var det dags att lämna Ushuaia bakom oss och entra den lilla staden El Calafate som ligger cirka en timme med flyg därifrån. Vad som händer/hände i El Calafate får ni höra om senare för nu måste jag besöka damrummet. Idag har vi varit med om helt otroliga äventyr vid en glaciär men det tänker jag låta Melissa skriva om senare här nedan.

Håll dig fin, drick billigt argentinskt vin!

Kalle

-

Hej där, nu tar Melissa över.

Precis som Kalle nämnde var det nu dags att lämna det underbara men kalla och regniga Ushuaia och ta oss vidare uppåt i världen igen, men denna gång valde vi att ta ett flyg på en timme istället för en buss på sexton timmar, det var inte alls särskilt mycket dyrare och det var skönt att spara lite tid, men också att slippa åka över gränsen genom Chile och in i Argentina igen efter vägen, vilket efter hur kartan ser ut var ett måste. Detta orkade vi inte med. Så, efter att vi tog den där Ubern till flygplatsen var vi där i god tid, så vi passade på att vandra runt lite och kolla på utsikten. Flygplatsen är dessutom mycket liten med bara ett par gates och en enda landningsbana, att ta oss igenom väskincheckning och tull tog oss inte mer än tio minuter, sedan satt vi och halvsov och laddade telefonerna i ett hörn.  Flyget var ungefär en timme försenat, men när vi tillslut hamnade på våra platser somnade vi båda två, vi var tröttare än vi trodde. Men vi har båda två en tendens att somna på både bussar och flyg, det är lite vår grej. Vi flög med Air Bondi, vilket vi fått höra är det absolut sämsta flygbolaget någonsin, men förutom att själva planet var lite stökigt och det var gamla tuggummin här och där fastkletat var det ändå helt okej, resan gick fort och vi kom fram och allt gick bra. Väskorna hade också kommit fram som de skulle, så inte hade vi någonting att klaga på.

Väl framme köpte vi en varsin biljett till en shuttle-bus till vårt hostel. Man åker tillsammans med massa andra människor, och så blir man en efter en avsläppta vid sitt boende. Perfekt. Och inte lika dyrt som en taxi. Denna stad är för liten för Uber dessutom. Vi hade bokat två nätter på Hostal Los Pioneros, ett mysigt hostel strax utanför centrum som varit aktivt sedan 1987. Vi fick vänta en halvtimme i receptionen innan vi kunde checka in, men sedan fick vi vårt privatrum med eget badrum, på bottenplan med en liten trädgård utanför. Perfekt. Vi lade in våra saker, sedan gick vi ner till stan där vi bokat lunchträff med vännen Nicole som var här sin sista dag och skulle med ett flyg några timmar senare. Vi umgicks med henne och åt svindyra smörgåsar, sedan tog vi en öl på ett annat ställe tillsammans med henne och vår andra vän Ana som bor här i stan och som vi ska hem till ikväll och bo hos hela helgen, detta skriver vi om mer senare. Första kvällen var lugn, vi somnade tidigt och gjorde oss redo för det största äventyret vi planerat i området; en heldag guidad tur till den massiva Perito Moreno-glaciären. Sammanlagt med själva turen med allt inräknat samt inträdeskostnaden till nationalparken blev det tusen kronor var, inte det billigaste, men hur ofta får man åka till en gigantisk glaciär mitt i Patagoniens massiva landskap nere vid världens ände? Det är värt allt. Det är det vi jobbar och sparar för.

Glaciären är belägen i Los Glaciares nationalpark vid Lago Argentino och utgör tillsammans med de andra glaciärerna i nationalparken den största ismassan utanför Grönland och Antarktis. På grund av det tryck som uppstår på den motsatta, uppdämda sidan av sjön när glaciären möter berget, kollapsar regelbundet glaciärens spets och den naturliga dammen raseras och töms. Glaciären är en av de få i Patagonien och världen som inte minskar i storlek.

Efter en bussresa med en del stopp efter vägen för att få ta vackra bilder på naturen, var vi framme vid entren till nationalparken efter en åtta mil lång ringlande väg med oerhört vackra utsikter genom både stäpp, skog och berg, höga höjder och djupa dalar. Vi skulle ha fem timmar på oss ungefär innan bussen hämtade oss igen, så med gott om tid snörade vi på oss våra skor och drog åt våra vindjackor och påbörjade de olika vandringsstråken till glaciären. Det fanns olika långa stråk i olika riktningar kring glaciären och sjön, för att kunna få skåda det från olika håll och vinklar. Vi ville gå alla, och med fem timmar att spendera var det givet.

Vid första anblicken av glaciären på nära håll höll vi på att tappa hakan av förundran och känslan av WOW. Vi hade dittills bara sett den på håll. Det går inte att beskriva magnituden av isväggarna där de bredde ut sig åt alla håll med massiva berg bakom sig. Om ni någonsin undrar hur högt det knakar och dånar då en glaciär i Patagonien släpper loss isblock stora som kryssningsfartyg ner i vattnet och isen rör sig, kan jag säga att det låter som att åskan går inuti huvudet på dig samtidigt som någon skjuter kanoner, det är en sådan massiv obeskrivlig kraft, det dånar och skakar och ekar bland bergen. Svallvågorna efter de största isblocken som lossnade vandrade över vattenytan över sjön som en tsunami, och dånet bara fortsatte. Det var något av det häftigaste vi sett. Vi gick lederna fram och tillbaka för att se skådespelet från alla håll, och tacksamma var vi över det, aldrig har vi sett moder natur spela så fint för oss.

När klockan närmade sig halv tre tog vi oss tillbaka till entren för att äta upp resten av de smörgåsar vi haft med oss, samt besöka badrummet, sedan kom bussen och hämtade oss för att ta oss tillbaka till El Calafate. Under den timmen ungefär det tog att åka raka vägen hem sov vi båda två med huvudena nöjt lutandes mot varandra, hand i hand och med lyckliga själar.

Detta var torsdagen den trettonde februari, och den kvällen bestämde vi att fira alla hjärtans dag en kväll för tidigt, då vi under hela helgen som sagt ska vi hos Ana och umgås med henne. Vi fuskade lite, men hade samma tradition som alltid; Pizza, Star Wars och vin på rummet. Oavsett var i världen vi befinner oss på alla hjärtans dag är traditionen densamma, det är viktigt. Kärleken vinner över allt och vi har våra traditioner som inte får brytas. Jag älskar dig min Kalle.

Vi gick till den närmsta pizzerian på kartan, men innan dess gick vi till en närliggande bar som hade ett eget bryggeri, det ville vi testa – lite god öl till skillnad från blasket i mataffären. Vi njöt av tillvaron med en varsin IPA och lyssnade på livemusik innan vi strosade till pizzerian. Vi gick fram till kassan och beställde en varsin pizza, men den unge mannen i kassan svarade slött att vi måste vänta i tio minuter till klockan var åtta och köket öppnade. Tio minuter… Så vi satt där, och exakt när klockan slog åtta släntrade två andra unga män in genom dörren med förklädena på, och vi kunde beställa. Pizzorna tog vi sedan i famnen, köpte en flaska vin efter vägen, och sedan påbörjade vi vår afton. Vi orkade helt ärligt talat bara med knappt en film, för efter den långa dagen, vinet, och de två massiva pizzorna blev vi så trötta att vi höll på att ramla ihop över pizzakartongerna. Vi sov djupt innan midnatt.

I morse vaknade vi upp till den riktiga alla hjärtans dag, fortfarande mätta efter pizzorna kvällen innan, vi packade ihop våra väskor, drack lite kaffe, checkade ut, samt lämnade våra väskor i receptionen för ett par timmars strosande i staden innan vännen Ana hämtar oss. I skrivande stund är det ungefär en timme till hon kommer och hämtar oss, så vi passade på att skriva lite blogg.

I ett par timmar idag vandrade vi genom staden, besökte ett par parker, vandrade ner till sjön där vi gick ett par vandringsstråk, och bara njöt av det underbara vädret. I vanlig ordning fick vi sällskap av olika hundar, de har en tendens att bara vilja slå följe med oss när vi vandrar omkring. Inte oss emot så länge de inte håller på att bråka, vilket de mest gör med varandra, de där gatuhundarna, men kommer man emellan kan det gå illa. För tio år sedan blev jag biten av en hund i hälsenan då vi bara gick förbi två hundar som var osams, så det gäller att vara uppmärksam. Gatuhundar finns det dock gott om här i El Calafate, så man väljer sig snabbt.

Så, till nästa gång – må gott och vi önskar er alla en glad alla hjärtans dag. Nu ska vi äta lite av vårt ris vi lämnat i kylskåpet innan Ana kommer.

/Melissa