backpackingthroughlife.blogg.se

Kära läsare, välkomna tillbaka till bloggen. Nu är Kalissa äntligen ute på resande fot igen sedan några dagar, och det var onekligen på tiden, inte en sekund försent. Jag (Melissa) tänkte berätta om de första dagarna och vad vi gjort, vad som hänt och vad vi sett, vilket på bara ett par dagar är massivt mycket, det är vansinnigt hur mycket man kan hinna med egentligen.

I skrivande stund sitter vi vid poolen på vårt hostel i Santiago och har just ätit frukost, och planen för dagen är att ligga här och sola, bada, läsa och röra sig så lite som möjligt. Helt rimligt faktiskt.

Jag börjar från början.
Sista natten hemma i Örebro, vilket råkade vara en nyårsafton i en virvlande snöstorm som på film, spenderade vi på ett hotell i närheten av tågstationen. Vi ville fira nyår och spendera sista kvällen på hemmaplan med lite extra lyx. Under den sena kvällen satt vi nere i hotellbaren och pratade om den kommande resan, pirriga och glada, och sedan vid tolvslaget satt vi i fönstret på rummet som vi släckt ner till totalmörker, flätade ihop våra fingrar och gav varandra en kyss till fyrverkeriernas skådespel av färger i snöstormen utanför, med hjärtan fulla av kärlek och huvuden fulla av förväntan inför vad som komma skall.

Vi trodde verkligen inte att vi skulle kunna sova denna sista kväll, som så många gånger tidigare inför en resa, men det gjorde vi. Kanske är det någonting med varma hotellsängar när snön yr utanför. På morgonen åt vi en rejäl hotellfrukost för att fylla våra magar ordentligt, inför erfarenheten att inte veta när nästa måltid infinner sig. Sedan tog vi våra väskor och pulsade genom snön till tågstationen ett par hundra meter bort. Vi hade sedan länge köpt bussbiljetter med Netbus4U från Örebro till Arlanda, och trots vädret var både bussen i tid och lyckades ta sig hela vägen fram med bara tjugo minuters försening eller så. Jag måste medge att vi var oerhört nöjda med valet att ta bussen, då vi hörde att det var tågkaos över hela Sverige på grund av vädret denna första dag på det nya året. Det är sådana val som kan påverka hela resan och alla planer. Ibland har vi tur. På bussen pratade vi med ett trevligt par som också var påväg till flygplatsen, de skulle spendera tre månader i Hua Hin i Thailand, vilket för dem verkade vara en årlig tradition. Roligt!

På Arlanda började vi med att gå till självincheckningen för att skriva ut våra boardingkort, och till en början gick det bra då mina biljetter tittade fram, men Kalles biljetter gick inte att få ut. Det stod att det var ogiltigt och att namnet på passet inte stämde överens med bokningen. Med lite lätt förhöjd puls i stressnerverna gick vi fram till incheckningsdisken och förklarade problemet, men det var självklart superenkelt att lösa och ingenting att få förhöjd puls över, det var Kalles andra efternamn Jäfvert som krånglade med sitt Ä. Detta är ingenting som någonsin tidigare varit några problem under alla våra resor, men just denna gång ville inte maskinen acceptera ett Ä. Men väskorna checkades in utan problem av den trevliga damen bakom disken, sedan tog vi vårt handbagage och strosade iväg bland myllret av folk. Mina två äldsta brorsdöttrar kom för att vinka av oss enligt den vackra traditionen det blivit, och vi är så tacksamma över det, speciellt att de orkade trots lite trötthet och viss bakfylla efter nyårsfirande och firande av födelsedagar. Tack tjejer, vi älskar er. Enligt tradition tog vi en bild på oss i samma ordning och pose som föregående avsked, och det är så roligt att se dem växa upp på bild.

Första etappen på denna långresa över världen till Santiago var ett plan mellan Arlanda och Heathrow, London. Vi avgick ungefär fyrtio minuter försent då vädret skapade vissa problem med is på vingarna som de fick spola av titt som tätt innan vi kunde lyfta. Under starten satt vi båda förväntansfulla men lite nervösa då snön yrde som ett myrkrig på tv utanför och sikten var åt det dåligare hållet, sedan är faktiskt både jag och Kalle flygrädda, tro det eller ej. Efter alla år, resor och oräkneliga flyg vi tagit, är det någonting som håller emot. Vi slutar inte resa för det, utan vi åker bara. För Kalle är det mest starten som är jobbig, och för min del är det landningen. Själva tiden i luften är som det är, då är man redan där, man kan inte göra något åt saken, och händer något så händer något, så är det bara. Vi brukar säga att den obligatoriska ölen på flygplatsen innan avresan gör smått skillnad för flygnerverna. Kanske är det därför så många av oss har den traditionen. Vem vet.

I alla fall, på planet kom det fram en kille i personalen och sade att det kommer sitta en äldre dam bredvid oss som också ska byta flyg i London och åka till Santiago precis som oss, hon har behov av rullstol och han frågade om vi kunde hjälpa till att lotsa henne väl på plats. Självklart kunde vi det, allt för att hjälpa de behövande. Vi träffade den lilla kvinnan som satt längst ut på vår rad av tre stolar, hon hette Isobel, var 81 år ung och kom ursprungligen från Chile, men bott i Sverige sedan 1984 på grund av händelserna i landet på den tiden. Trots alla år i Sverige var svenska språket mycket ryckigt, så vi pratade spanska med henne istället. Kalle speciellt kan numera tala mycket bra spanska (Jag kan prata en del, så jag klarar mig med vanliga standardgrejer på resorna, men jag förstår betydligt bättre än jag pratar) och med lite hjälp och stöd av engelska här och där kunde vi alla förstå varandra och samtidigt träna på spanskan. Vi kom fram till Heathrow över en timme försent, vilket påverkade bytet av flyg en aning, det blev plötsligt lite stressigare än vi planerat, plus att vi skulle hjälpa damen i rullstol över hela flygplatsen. Det blev dock att en personal på flygplatsen tog över, han hade fått information om kvinnan och stod helt sonika och väntade utanför planet med en rullstol, och han berättade att han skulle hjälpa henne. Vi erbjöd oss åter igen, men han tackade nej och sade att han fixade det. När han rullade iväg med Isobel kastade hon det största leendet åt vårt håll och från rullstolen när hon åkte iväg fick vi massor med slängkyssar av henne. Vilken fenomenal människa.

Jag kan börja med att meddela att vi hann med planet, men självklart inte utan lite problem efter vägen. En sektion av flygplatsen där vi skulle gå genom säkerhetskontrollen vad stängd och vi blev hänvisade till en annan del och terminal på flygplatsen dit man skulle åka tåg underjord för att komma, och efter detta skulle man ta tåget tillbaka igen där vi först kom ifrån för att komma till vår gate. Vi hann med lite tur och stresspåslag, men vi var nervösa om Isobel skulle hinna eller ej. Det gjorde hon, vi såg henne tillslut vid gaten med mannen i personalen, förmodligen hade han någon genväg eller trick för att snabba processen för de i behov av extra hjälp. Vi satte oss på planet som nästan var helt fyllt med folk, och bredvid oss hamnade vi bredvid en svensk bergsklättrare som hette Emma som skulle åka till Sydamerika och guida andra bergsklättrare och dylikt. Det var kul att få höra lite historier från henne. Den nu nästan femton timmar långa flygresa började, var i tid, gick trots allt bra utan större turbulens och vi landade i Santiago precis i tid. Förutom att det var lite svårt att sova, Kalle hade lite jobbigt med att få plats med ben och armbågar, och att kroppen nästan blir galen av att sitta så länge, klämda som sardiner i trånga metallburkar, gick det ändå ganska bra. Vi fick middag och frukost och andra tilltugg som var helt acceptabelt i smakväg, kikade på serier, lyssnade på musik och sov till och från i den mån det gick som instängd sardin. Väl efter landning och när vi hämtat väskorna och fått av oss de varma långärmade tröjorna, var det skönt att sträcka på benen och få röra sig. Klockan var tio på morgonen lokal tid, vi hade varit på resande fot i närmare trettio timmar, vi var båda trötta, svettiga, ofräscha och i stort behov av en varsin svalkande dusch och tandborstning, men detta glömde vi bort samma sekund vi klev ut från flygplatsen och in i väggen av värme, solsken, fågelkvitter, svajande palmer och skrikande taxichaufförer. Vi var framme! Vilken skillnad från den kaotiska snöstormen vi lämnade hemma bakom oss. Här pekade temperaturen på 30 grader, och något moln fanns inte att skåda hur mycket man än spanade över himlen.

Vi hoppade in i en taxi och med öppna fönster for vi fram genom Santiago med vinden i håret och solglasögonen på, ingen av oss kunde sluta le och den där känslan av overklighet slog in. Så är det alltid under de första dagarna, det är som att hjärnan inte kan koppla på de rätta sladdarna och inse vad som sker, trots att man står där i person och känner på palmbladen med fingrarna och med solen i ögonen.

Vi kom fram till vårt hostel, La Casa roja, lämnade väskorna i ett rum, då det fortfarande var två timmar kvar till vi fick checka in. Även här reagerade bokningen på Kalles lilla krångliga Ä, någonting som tidigare aldrig heller varit ett problem under alla våra resor, och vi var på vippen att nästan inte kunna checka in. Men tillslut hittade de Kalle i bokningen och allt var som det skulle. Medan vi väntade på att vårt rum skulle städas klart gick vi runt i området och såg oss omkring, samt åt lite lunch på ett mysigt café i närheten. Vi checkade sedan in och fick äntligen den där duschen vi längtat efter så länge. Det var som att ta ett djupare nytt andetag, att födas på nytt och att komma ut som en ny människa. Vi blev oerhört nöjda över vårt rum, stort och fint i en gammal historisk byggnad fyllt med berättelser och minnen i väggarna, Planen var att duscha, hitta oss själva, somna en timme eller två och sedan äventyra, men så blev det inte, vi var för ivriga så vi äventyrade direkt istället. Vem behöver vila liksom?

Vi började med att hitta en stor mataffär där vi handlade allt av nödvändighet, då hostlet är ett sådant med stort kök och kylskåp där de boende kan lägga sin egna (märkta med namn) matgrejer under tiden man vistas där. Vi tog sedan en promenad till Plaza de armas där vi bodde för tio år sedan, det såg exakt likadant ut och var lika fint och smått kaotiskt som sist. Torget var fyllt av individer av olika karaktär, och med full vana höll vi lite extra hårt i våra tillhörigheter, medvetna om att Plaza de armas är som en guldgruva för ficktjuvar, då vi strosade omkring. Precis som för tio år sedan var en del av torget upptaget av försäljare, konstnärer, skrikande fruktförsäljare, människor som dansar eller spelar för att få lite extra mynt för dagen, men också präster som i mikrofon skriker ut bibliska meningar till folket, hemlösa sovandes i skuggan under palmerna, lekande barn samt patrullerande poliser. Det var som det skulle. Vi åt en ’completo’, vilket i stort sett är Chiles version av korv med bröd. De har lite olika saker uppepå, som sallad, majonäs, salsa eller guaccamole. Gott är det i alla fall och smakade som vi mindes.

Efter kalabaliken på torget tog vi oss ner i tunnelbanesystemen och lyckades köpa ett kort och fylla det med pengar att resa runt för, hittade rätt tåg, hoppade in och stod tätt med annat folk och njöt av det tillfälliga svala luftdraget från underjorden, och tog oss i riktningen till Tobalaba station, vilken vi kollat upp innan. Utanför Tobalaba finns den högsta byggnaden i hela Sydamerika, en skyskrapa som sträcker sig högre än allt annat och syns på Santiagos horisont överallt ifrån. Skrapan heter Gran torre costanera, men kallas i folkmun för Sky Costanera. Först finns stans största galleria, liknande MBK i Bangkok eller någon av de andra gigantiska galleriorna vi besökt, vilka vi så många gånger gått vilse i, och ovanpå detta spektakel sträcker sig skyskrapan som en stor pelare och vägvisare vid Santiagos siluett. Dit upp ville vi, och dit upp åkte vi. Med sina 300 meter och 62 våningar upp trodde vi att det skulle ta en stund att åka hiss upp, men det gick så snabbt att vi båda var förvånade och fick lock för öronen. Hissen åkte i hela 25 kilometer i timmen, så snabbt och mjukt smidigt att vi blev chockade. Det tar minst tredubbelt så lång tid när man ska åka i den rassliga gamla hissen upp till svampen (vattentornet) hemma i Örebro, vilket med sina 58 meter i höjd är skrattretande i jämförelse av hissar.

Uppe i tornet har man en utsikt 360 grader runt, åt vilket håll man än fäster blicken ser man staden sträcka ut sig vitt och brett så långt ögat kan nå, och i horisonten åt alla håll sträcker sig bergen, vissa snötäckta, andra inte, vissa gråa, vissa bruna, men alla lika vackra. Det kändes som att man befann sig i en skål eller en glob, och det var det vackraste vi sett på länge. Med hela världen utanför fönstret satte vi oss uppe på deras skybar och drack en varsin iskall öl, skålandes med bergen, innan vi åkte ner igen och flydde från den överfulla gallerian med stressande shoppare som egoistiskt trängdes allihopa för att komma fram först. Det är inte våran kopp te, vi avskyr folkmassor och beblandar oss med sådant bara när vi verkligen måste.

Efter vårt besök vid himlens rand tog vi metron tillbaka till vårt område, åt en utsökt middag på ett tacoställe bredvid en palmfylld grönpark där människor nu i den mer svala kvällningen satt i stora grupper i gräset och njöt av tillvaron. Vissa rastade sina hundar, andra lekte i lekparken, vissa lyssnade på musik och drack allehanda drycker i goda vänners sällskap, en orkester tränade på sina låtar i ett hörn, några spelade fotboll i ett annat, och ett gäng hemlösa satt och skrattade och drack öl i ett tredje. Är det någonting vi tycker om så är det sådant, när människor samlas, är olika, gör olika saker, inte bryr sig särskilt och bara ÄR. Solen gick under tiden ner nu närmare halv tio på kvällen och lämnade himlen i ett rosa sken, och hand i hand gick vi tillbaka till hostlet där vi satt vid vår pool och pratade och njöt till vi inte längre kunde hålla våra ögon öppna. Vi hade trots allt varit vakna väldigt, VÄLDIGT länge. Knappt hade våra huvuden landat på kuddarna innan vi sov som två småbrända stenar i natten. Vilken otroligt vacker första dag.

Har ni orkat läsa hit? Härligt! Då får ni läsa lite mer.

Nästa morgon vaknade vi tidigt, förmodligen för att klockan var halv åtta här men halv tolv hemma i Sverige och den kroppsliga klockan inte riktigt förstått detta ännu. Kalle smög ner i köket och tog med en varsin kopp kaffe till oss som vi drack i sängen, medan vi planerade dagen och var den skulle komma att erbjuda. Vi bläddrade lite i vår bibel (alltså vår reseguide från lonely planet) och kikade lite på internet, innan vi beslöt oss för att målet för dagen skulle vara att ta oss till Cerro San Cristóbal, en kulle med en superfin utsikt över staden, stora statyer, grönområden, äventyrsparker, linbanor och annat kul. Vi tog metron dit, strosade runt lite i Bellavista som är lite mer åt det turistiga hållet, och åkte upp. Vi spenderade några timmar i området, sedan åkte vi linbana till andra sidan berget, en tur med oerhört vacker utsikt där vi åkte fram långt över marken. När vi kommit ner igen tog vi en promenad till den gigantiska gallerian vi dagen innan så snabbt flytt från, vi var ute efter att köpa en sådan där liten väska jag kunde ha för att lägga värdesaker i när vi är ute och spatserar, för att slippa ha dem i fickan och bli bestulen på gator och torg eller tunnelbanor. Vi hittade en snygg som passade bra, köpte denna och flydde snabbt igen tillbaka till vårt hostel. Då hade vi varit ute i sex timmar och kände att vi behövde vila fötterna. Detta gjorde vi vid poolen, där vi båda doppade oss, och sedan somnade i solstolen i skuggan under en palm med en varsin bok i famnen. Under kvällen sedan klädde vi upp oss något och tog oss ut i folkvimlet i området, det var fredag och hela Santiago var fullt av liv. Vi besökte ett par barer, åt sushi på en restaurang, njöt av folk och musik och vimmel, ett par Pisco sours och sedan avslutade vi kvällen vid hostelbaren vid poolen med nya bekantskaper innan vi somnade strax efter midnatt. Kort och gott var även dag två helt fenomenal. Vi är så tacksamt lyckliga över vad vi får vara med om. Det är ingenting vi tar för givet.

Idag spenderar vi som sagt dagen vid poolen, dels för att vi nu härjat runt två hela dagar, dels för att vi spenderade lite över budgeten igår, dels för att Kalle är förkyld och rosslig i halsen och behöver krya sig lite, men också dels för att poolen är fantastisk och det är en självklarhet när man har semester att ha en chilldag vid poolen med en god bok, kallt vatten, och att försöka bli lite brun. Visst är det givet. Tack hörni för att ni orkat läsa så långt detta första inlägg. Nu är det dags att kasta sig i vattnet och sedan torka i solen sådär härligt som man kan göra i denna värme. Till nästa gång och nästa berättelse, må så gott.

/Melissa