backpackingthroughlife.blogg.se

Hallå där, Melissa här igen.

Jag avslutade senaste inlägget med att beskriva dagsturen vi tog till Ojos del Caburgua och Mirador de Peces utanför Pucón, en oerhört fin dag i vacker grönskande natur med makalösa utsikter och kristallklara iskalla vatten från bergen. Nu ska jag berätta om dagen efter.

Klockan sju på morgonen ringde våra alarm på rummet inne vid hostlet i Pucón, vi torkade bort morgongruset i ögonen och tog förväntansfulla på oss vår hajkingutrustning innan vi gick ner till köket och bredde oss en varsin smörgås med stekt ägg. Vi hade köpt bussbiljetter till en av entréerna till Parque Nacional Huerquehue, en timmes resa bort från vårt boende. Nationalparken är gigantisk och enormt vacker, den är mycket populär bland sådana som oss som älskar naturen och att hajka, så de släpper in max tre hundra personer om dagen, man måste alltid förboka biljetter, registrera sig, samt att de har stängt på måndagar. Vi fick flytta fram dagen för besöket ett par dagar först på grund av den extrema värmen som varit med tillhörande risker för skogsbränder och avsvimmade överhettade skogsvandrare utan för mycket vatten i väskorna. Dagen vi slutligen valde att vandra på bjöd på sol och moln samt runt 22 grader, helt perfekt för ändamålet med andra ord, samt att det är lite svalare i skogen däruppe i bergen.

Vi hoppade på bussen och självklart bekantade vi oss direkt med nya människor, denna gång en familj från Tyskland som skulle till nationalparken med sina två döttrar. De små barnen som var runt tre och fem år var riktigt coola, de såg ut som två riktigt professionella hikers med sina fjällrävenbyxor, fleecetröjor och vandringskängor, och inte nog med det hade föräldrarna stora ryggsäckar som också fungerade att sätta barnen i på ryggen om klättringen blev för tung. Starka ryggar och ben på dessa föräldrar, onekligen. Barnen talar flytande tyska, engelska och spanska – lite avundsjuka var vi allt, tänk om en själv hade haft dessa kunskaper i den åldern, så stor världen och möjligheterna skulle vara. Vid entrén till nationalparken önskade vi dem lycka till på vandringen och så vinkade vi av flickorna, som i den stunden sprang efter ett par getingar, vilka de kallade för ”zoomzoom”, världens bästa namn enligt oss.

I entrén fick vi visa våra förinköpta biljetter med rätt datum, skriva in oss i deras besöksbok med namn, nummer och passinformation, sedan var det bara att stretcha ut tår, lår och andra lemmar, spänna fast ryggsäckarna och påbörja vandringen ut i naturen i ett av planetens mest avlägsna hörn. Vi fänglades direkt av den magiska naturen, vilket vi unisont ansåg påminde om Nya Zeeland och den natur vi så många gånger sett i Sagan om ringen-triologin. Med stora ögon och ett förväntansfullt pirr i magen gav vi oss ut längst tres lagos – leden, sjöarnas stig, en lagom hajk på två mil ungefär med ett par avstickare där man kunde se vattenfall och annat sagolikt. Leden tar en hisnande tusen meters höjdökning under vandringens gång, vilket vi onekligen kände i benen då mjölksyran släppte loss som aldrig förr då vi svettigt lufsade uppför, uppför och mer uppför inne i nationalparken, men det är klart att det var värt det. Det var en hård vandring men oerhört vacker, och vi blev lika hänförda för varje krök vi tog och skogen bjöd hela tiden på överraskningar. Fåglarna sjöng långt uppe i trädtopparna, mossbeklädda trädstammar växte huller om buller, snurrade och tvinnade sig, täckte många delar av stigarna där man fick klättra över och under, ta sig igenom buskage och nästan som alléer av bambuträd, vid svårare terräng hade personalen till nationalparken byggt träbroar eller hjälpliga övergångar, och vid lite mörkare skuggiga områden där leran låg djup fick vi balansera förbi längst sidorna eller rakt igenom kladdet. Hela vandringen var ett äventyr och allt i allo vandrade vi i runt sex timmar, då de första timmarna enbart var brant uppåt och tog snäppet längre att gå, med pauser där vi fick prioritera att andas – det kan ju vara bra. Efter ett par kilometers klättring tog vi en avstickare rakt ut i skogen där vi läst att det skulle finnas ett vattenfall, Nido de aguila, och om det var värt det? Vattenfall är ALLTID värt det. Det var ett massivt högt fall med dånande vatten som virvlade ner i ett vattenhål omringat av stora mossbeklädda träd. Vi klättrade ner för en liten brant och hittade stockar och stenar närmare fallet där vi åt våra frukter vi haft med oss i väskorna, och fyllde på energin med lite extra vatten och bara njöt, Dånet från vattenfallet och trycket dess vattenkraft förde med sig var imponerande mäktigt.

Väl efter vandringens avslut och tillbaka till entrén till parken lade vi oss båda två på marken och andades ut i väntan på bussen som skulle komma lite över en timme senare. Vi hade med oss kortleken i väskan i vanlig ordning, vilken vi använde som tidsfördriv där på marken där vi låg. Vi var trötta, solbrända, svettiga, smutsiga, ömma, men glada. Ett skavsår på hälen och ett par mindre blåsor på fötterna var värt mödan, vi klarade det med bravur, mycket bättre än vi först trodde. Vi är inga främlingar när det kommer till att hajka i olika typer av terränger i olika typer av natur i olika typer av länder med olika typer av väderomslag och temperaturer, men då vi båda nyligen varit oerhört förkylda och varken vandrat eller varit på gymmet sedan tidigt i höstas var vi onekligen lite nervösa om vi förstört fysiken i våra kroppar totalt, men det var okej. Vi har många långa vandringar kvar framför oss, och detta var en bra start, ett bra uthållighetstest för kropp och knopp.

På bussen tillbaka ner till Pucón somnade vi båda två en stund, då bussen vaggande svajade fram längst de svindlande grusvägarna tillbaka till civilisationen. Vi var hemma på hostlet igen i den tidiga kvällningen och efter en dusch och en god middag packade vi ihop väskorna inför avfärd nästa morgon, sedan somnade vi samma sekund som huvudet landade på kudden.

Nästa morgon ringde alarmen återigen klockan sju, vi gjorde oss klara och vinkade adjö till Willhouse hostel innan vi under den lite sköna krispiga svala morgonen promenerade till busstationen. Vi köpte en varsin empanada från en gryningsöppen kiosk bredvid busstationen, fyllde på våra vattenflaskor och hoppade på bussen som skulle låta oss färdas från Pucón och vidare söderut i det långa landet på gränsen till världens ände. Det var dags att återvända till ön Chiloé, en bit utanför Puerto Montt. För tio år sedan bodde vi där, här, där jag befinner mig i skrivande stund, dock inte på samma hostel som då, då det under åren blivit en mycket dyrare hotell än det än gång var. Nu bor vi på estación hostel nere vid vattnet, och vi älskar det. Sandro som äger hostlet är den mest fantastiska människan vi någonsin träffat, han överträffar allt vi tidigare sett när det kommer till att finnas där, hjälpa till, ställa upp, ge tips och råd och allt man kan tänka sig, men jag tänker att Kalle ska få skriva om honom, detta, Chiloé och vad vi gjort här, i nästa inlägg. De närmsta kommande dagarna har vi många aktiviteter inbokade som går utöver det vanliga, men det får ni läsa om nästa gång.

Till nästa inlägg, må så gott!

Melissa