backpackingthroughlife.blogg.se

Hej alla där ute i etern!

Kalle här som rockar loss den första delen av inlägget.

Som Melissa skrev i förra inlägget hade vi just kommit till Chiloe, som är en stor ö som ligger väldigt nära det chilenska fastlandet. Precis som för tio år sedan bestämde oss för att bo i Castro, som är räknat som den administrativa huvudstaden på ön. Då vårt förra boende hade blivit superhippt ( vi hade ju bott där) och dyrt hittade vi ett hostel vid namn Estacion hostel som drivs av det härligaste paret någonsin, Sandro och hans tjej ”Lady”. Vi skulle kunna skriva en hel bok över hur sköna och hjälpsamma de är men det får vänta till något senare tillfälle när jag inte dricker ”grav-vin” pga installationen av Clownen Trump.

Varför kom vi tillbaka till samma ö? Låt mig förklara med överväldigande mängd adjektiv och några coola verb! Chiloe är en ö med en rik historia och de är väldigt stolta över den, och flera som vi har talat med anser att de inte alls är chilenare utan är sitt egna folk. Överallt kan man se avbildningar, statyer och fontäner som representerar deras mytomspunna folktro. Man kan se likheter med enhörningar, sjöjungfrur, ondskefulla ting i skogen och varelser som lurar sjömän till sin död. En annan intressant sak är att om ett hus på landet skulle vara hemsökt av ett spöke (eller kronofogden) så försöker man inte driva ut den onda anden från huset, nej, nej, MAN FLYTTAR HUSET! Man lägger ut stockar och på så sätt rullar man huset från det som har hemsökt det. Coolt koncept eller hur??

Chiloe är också en ö som har en mängd olika nationalparker som man kan besöka, vilket också gör denna ö till ett paradis för den som hatar mänskligheten och vill hänga i naturen med fåglar, knott och väldigt små rådjur! (man får inte äta dem, jag frågade)

Eftersom Chiloe är en ö finns det en stor tillgång på fisk och skaldjur, och om ni känner oss och speciellt Melissa vet ni att detta är som att sätta in en USB-sticka i datorn och lyckats första gången! Underbart helt enkelt! I Castro där vi bor vimlar det av små bodar där folk säljer Ceviche med färsk fisk, rika mängder av koriander och dränkt i citrus eller rykande heta Empanadas med olika typer av skaldjur, kött eller vegetariska ting! Man blir fan inte smal i denna stad när utbudet ser ut som det gör. Förutom finfin mat är Castro en ganska liten stad på cirka 30000 invånare och stadens hus är i alla olika storlekar, färger och stadier av förfallenhet. Färgkombinationerna skulle få skaparen av prideflaggan att rodna och alla svenskar som älskar räta vinklar och likhet att explodera av ångest, och detta är varför vi kom tillbaka till denna stad för i detta oplanerade kaos, med hus som ser ut som de har blivit målade med en k-pist mår vi som bäst.

Nämnde jag förut att man inte blir smal i denna stad? Det är sanning med modifikation för staden är byggd på en kulle och bor man som vi gör (längst med vattnet) får man hiva sin blekfeta kropp uppför de branta backarna dagarna i ända, men vad gör det när man ser att stadens stora kyrka som ligger vi det centrala torget är gult och lila! Kyrkan i Sverige har lite att lära hur man använder färgpaletten på de yttre väggarna. Nog om detta, låt oss förflytta texten till den sexiga tempusen preteritum och berätta om vårt (åter)besök i en av Chiloes nationalparker och hur min mage hade problem med detta faktum!

Vi började vår färd med att entra en liten lokalbuss för en skumpig åktur på 1,5 timme klockan 08.30 på morgonen. Som alla lokalbussar är de av den äldre modellen och hur de fortfarande kan rulla övergår mitt förstånd och rullar gör de, OCH FORT! Väl framme hade vädergudarna bestämt sig för att regna och lite kyla är bra för de få besökare som orkat ta sig upp i ottan, men det gjorde ingenting för nu var vi tillbaka! Tillbaka? Vad då tänker ni? Jo, för 10 år sen var vi också här men då råkade min mage få för sig att göra sig brutalt påmind när vi var cirka 1,5 km in i vår hajk så vi (läs jag) fick trippa tillbaka till en restaurang för att inte skända naturen. Det gick precis men vi blev tvungna att köpa de dyraste ostmackorna någonsin (Arlanda, släng dig i väggen).

Hur som helst, låt oss återgå till denna gångs parkbesök. Vi visade våra biljetter (ja, det kostar att besöka alla nationalparker i Chile) och gick in. Melissa vände sig om och stirrade mig djupt i ögonen och sa ” Behöver du gå på toa?”, vilket jag direkt behövde, så som att magen visste vad som skulle ske. Fem kilo lättare vandrade vi in på den stigen som vi ”missade” förra gången. Eftersom nationalparken ligger vid stillahavskusten är träden låga pga alla oväder som kan piska mot ön, men vilken vacker skog det var. Tätt står växtligheten som en skyddade mur mot yttre faror och murgröna, lavar, mossa växer på varje träd, vilket får skogen att kännas urgammal. Det är nästan att man kan få en känsla att Gandalf ska komma gåendes och fråga om vi hade sett några hobbits. Luften står nästan stilla och ljudet av surrande insekter och kvittrande fåglar är det som bryter tystnaden. I en stilla lunk tog vi oss runt och njöt av att vi var ensamma med våra intryck. Vädret skiftade från regn till strålande sol men vårt humör var på topp och Melissa gav mig tummen upp när vi väl hade klarat av den första stigen. Sen var det dags att ta en annan stig som löper ut på en strand och där man kan stirra ut mot Stilla havets oändlighet, men först, toabesök nummer 2! Efter tio minuter av svett och jämmer kunde vi bege oss mot destination ”strand”. Melissa skakade bara på huvudet när jag försökte förklara att Nationalparken hade en bitter fejd med min magkultur och trots påhittade bevis lyckades jag inte övertala henne om denna strid!

Denna stig är väldigt annorlunda mot den första som vi tog för marken är mer sandig och träden blir glesare och glesare och för varje steg hör man dånet av havets vågor stegra som slår in mot stranden. Vi fann en utkiksplats där vi mumsade på lite frukt medan vi såg ut över sanddynerna. När vi kom ner till stranden möttes vi av en äng av gula blommor som sträckte sig kilometervis i varje riktning och doften var överväldigande, trots att brisen från havet var ganska frisk. Vi skrattade och stojade omkring, lekte kurragömma bland blomhavet och letade efter vackra stenar. Tyvärr blev vi avbrutna av två saker, två äldre tyskar och min mage som blev attackerad av sin ärkefiende så då blev det dags att åter ta oss mot utgången (läs toan). Det var en härlig utflykt, även om magen muckade gräl då och då och sen hade vi flax för bussen avgick exakt när vi var klara med allt. Jag vill ge alla ett gott råd om ni ska besöka en nationalpark, ta med toapapper och en stresstålig fru.

-

Okej alla glada, Melissa här nu för den sista delen av detta blogginlägg från Chiloé.

Dagen efter nationalparksbesöket när Kalle fått fason på sin konstiga mage igen (jag har nu sagt att han inte får besöka denna park igen då han och den uppenbarligen inte kommer överens, och nu har vi på tio år försökt vandra där två gånger – aj aj Kalle) var det dags för ett till äventyr – detta betydligt mer ögonöppnande. En dröm vi alltid haft båda två, och som vi hittills inte gjort trots att vi rest jorden runt och sett det mesta, är att få se pingviner ute i det vilda, i sina naturliga habitat, fria och där de hör hemma, nu var det dags. Ibland jagar man drömmar väldigt länge, gör uppoffringar och väntar, men i slutändan får man sitt pris. Det är just sådana här saker våra uppoffringar och vårt sparande leder till. Vi tog bussen från Castro till Ancud, där vi mötte upp vår guide och ett par andra personer som skrivit upp sig på pingvinäventyret, sedan åkte vi minibuss till Puñihuil på nordvästra sidan av ön, där pingvinerna häckar på småöar kring Puñihuil. Minibussen åkte rakt ut på den långa stranden och med sanden fräsande under hjulen åkte vi fram till båten som skulle ta oss ut till havs. Vi var ett gäng på kanske femton personer sammanlagt, och efter att ha fått på oss regnjackor (på grund av vågornas skvättande) och klumpiga flytvästar fick vi hoppa på en hög vagn där vi stod tillsammans som packade sillar eller som djur påväg till slakt (så kändes det i alla fall) till ett par män kom och rullade ut oss i vattnet med vagnen till båten. Sällan har vi känt oss mer turistiga sådär i grupp, men ibland måste man följa turistmassan för att få se de saker man vill se utan att det ska kosta skjortan.

Väl på båten bar det av, havet dånade, vågorna var höga, det blåste, men solen sken ändå, det var kallt och varmt på samma gång, men temperaturen var det sista vi tänkte på. Båda satt med ögonen limmade mot öarna utanför vars klipphällar bredde ut sig vitt och brett, där pingviner, andra fåglar och sälar hängde ut på kanterna, satt här och där och tittade fram, sov eller dök ner i vattnet. En gigantisk säl låg och sov på en klipphäll samtidigt som en grupp pingviner gömde sig på andra sidan av den, då de självklart inte kände för att bli sälmat. Puñihuil Penguin Colony är den enda platsen i världen där Humboldt- och Magellanska pingviner häckar sida vid sida. Det var onekligen en upplevelse att få se dem på så nära håll, men i land fick vi inte kliva då kolonins öar förklarades som ett nationellt monument 1999 och ingen får gå i land.

Vi såg pingvinerna med deras små som föds där just i Januari, vi kom riktigt nära flera gånger och både ögonen och kameran tog in så mycket som möjligt, men i slutändan lade jag ner kameran för att bara få njuta av tillvaron och uppleva ögonblicket såsom det var i stunden. Det går inte att fånga känslan, lukterna, havets dånande, pingvinernas läten, och vindens sus på bild. Det var bara för oss. Vi var ute på vattnet i en timme ungefär, åkandes mellan öarna, och vi fick se fler och fler pingviner, så många har vi aldrig tidigare sett, men nu var en stor del i vår bucketlist uppfylld. Tack, Chiloé.

Den kvällen när vi kom hem till Castro igen var vi fyllda av ett rus av glädje och eufori, men också redo att åka vidare, se nya destinationer, och oerhört taggade för vad som komma skall:

I skrivande stund har vi kommit till hostlet i Puerto Montt, där vi ska spendera två dagar med att egentligen mest planera och köpa upp förråden för eldslandet. På lördag ska vi åka på en lång båttur genom chiles skärgård, en tur på tre nätter och fyra dagar, och den tar dig förbi outforskade platser vi världens ände, där vi får se makalösa utsikter och olika havsdjur efter vägen, en terräng utan dess like och många långa vattendrag där båten kommer flyta fram och låta oss häpna av förundran. Det är ingen kryssning eller någon lyxbåt, utan snarare som ett fraktfartyg med plats för 150 passagerare, vi kommer att bo i en hytt med fyra andra personer, som i en sovsal, och under alla dagar kommer vi att få frukost, lunch och middag inkluderat i resan. Det kommer varken att finnas internet eller wifi på fartyget, så om vi försvinner iväg i etern offline en längre tid behöver ni inte oroa er. Vi kommer att ha med böcker att läsa, mina bilder att rita, och böcker att skriva i, men mest av allt kommer vi nog att hänga på däck med alla andra för att se skådespelet framför oss, den orörda naturen på de mest obesökta platserna i världen, låta oss fara med och hänföras och förundras. Dessutom firar vi mitt i resan sex år som gifta och nitton år tillsammans som par. Vilket sätt att fira på, eller hur? Vi gör saker på vårt sätt, det vi gör bäst, tillsammans. Det kommer att bli en episk resa av magnifika proportioner, och vi ser fram emot att dela den med er. När vi ett par dagar senare kommer fram till Puerto  Natales har vi många dagar bokade där för långa vandringar i Torres del Paines nationalpark, Patagonien, eldslandet, dit vi alltid drömt om att få åka och hajka. Äntligen. Vilken resa!

Det var allt för denna gång. Tills vidare, må gott.

/Melissa och Kalle.