backpackingthroughlife.blogg.se

Tjena mittbena alla vinterkalla människor!

Kalle har tagit den okontrollerade kontrollen över bloggen så nu blir det åka av! Jag skriver första delen och Melissa tar vid längre ner.

Melissa avslutade förra inlägget med att vi var i Santiago och min förkylning var sisådär. Förkylningen är fortfarande där och den biter sig kvar som en vårta på foten! Nog snack om min hälsa, låt oss komma in på de viktiga delarna av bloggen, resan.

En av de bästa sakerna att göra när man är i ett annat land är att gå på en marknad, och inte vilken marknad som helst utan en matmarknad, där lukter bränner i näsan, handlarna vrålar för att basunera ut sina varor och en trängsel som gör att alla rör som en tjock orm mellan båsen. På marken låg drivor av gamla grönsaker, plast och hundar försöker med sluga ögon att få sig en munsbit när tillfälle ges. Njöt vi? OJA!

Marknaden var enorm och indelad i olika skabbiga byggnader beroende på vad man sålde så ena minuten överöses man av grönsaksdofter och nästa skede blir man hoppsparkad i näsan av havets läckerheter! Överallt stressade lokalborna förbi med kundvagnar eller dramater som var överfyllda och då också fungerade som forceringsmedel gentemot andra som kom i deras väg. Detta kaos, detta myller och alla syntryck är som ett dunkade hjärta för dessa typer av marknader är SÅ levande.

Vi strosade ut mellan två byggnader och där mötes vi av 30-40 personer som hade konverterat kundvagnar till matstånd och de sålde, ja, allt som finns på/i ett djur. Sugen på friterade kycklingfötter? Vem skulle inte dregla av längtan efter sådant? När vi stod och dividerade om vi skulle köpa något som med största säkerhet hade salmonella började alla matståndskundvagnsägare plötsligt att springa utav helvete MED KUNDVAGNARNA!  Mitt i denna flod av människor stod vi, förvirrade och väldigt mycket i vägen. En kvinna sprang nästan över Melissa med sin kycklingsbenskundvagn så Melissa fick ”ninja” sig mellan två bilar som stod parkerade där. Snyggt jobbat!

Varför sker då denna tjurrusning? Ni har nog redan gissat vad det handlar om , och ja, polisen hade dykt upp. Polisen gjorde tydligen razzior ganska ofta för dessa personer har inte tillstånd att stå där. Sen att alla typer av mathanteringslagar bröts är nästan bara grädden på moset. När polisen väl hade fått sitt lystmäte och åkt tillbaka för att sova siesta kom alla försäljarna tillbaka. Vi bestämde oss för att köpa en fotfil och sticka därifrån. Salmonella kan vi fixa senare tänkte vi!  Vi hittade en liten restaurang i ett hörn och beställde in en fisksoppa som smakade ljuvligt av koriander. Jag spillde självklart på mig själv 3-9 gånger men vem räknar! Dagens uppdrag var alltså avklarat så vi begav oss ner till Santiagos tunnelbana för att sticka hemåt. Det var en bra dag.

Efter alla äventyr i Santiago beslutade vi oss för att sticka till Valparaiso som ligger vid kusten cirka två timmar från Santiago. Vi sa tack och hej till vårt hostel, slängde med oss en tjej från Kanada och begav oss till busstationen. Väl där, bland lokalbor, backpackers, gråtande småbarn och förväntansfulla ficktjuvar fixade vi biljetterna och 30 minuter senare satt vi på bussen. Bussen var bekväm och det tog inte många minuter innan vi hade gonat ner oss och njöt medan det chilenska landskapet susade förbi oss. Valparaiso var vi i för tio sen och vi såg fram emot att få återse staden. Skulle det vara samma sak eller hade staden förändrats? När vi kom fram tänkte vi ”Vi är balla så vi tar en liten stadsbuss för att ta oss till vårt hostel”. Det gick sådär för vi hade för stora väskor och bussarna var överfulla med folk så vi fick bita i det sura äpplet och ta en taxi till boendet (ät inte sura äpplen, det är inte värt det, om inte äpplet ger dig superkrafter, det förändrar allt!) Dessutom delade vi taxin med vår nye vän från Kanada, som vi sedan kom att umgås mycket med under dagarna här.

Vi kom fram till hostlet som heter Casa Volante som ligger mitt i den kända regnbågstrappan i staden där alla instagrammare samlas, checkade in - och självklart fick vi problem med betalningen för inget av våra fyra bankkort fungerade att betala boendet med och hostlets betalmaskiner hade en dålig dag. Frågan är om svenska bankkort har någon typ av ekonomisk herpes men det får vi aldrig veta (En grupp med danskar här på hostlet hade samma problem). Att ta ut pengar från bankomater är inga problem förutom att de drar massa extrapengar vid varje uttag så man får ta ut mycket varje gång för att det ska vara värt det.

Melissa tar över nu för denna del av bloggen, hejsvej!

Casa Volante hostal där vi bor är superfint, och påminner till viss del om kråkboet i Harry Potter, det är snett och vint på det charmigaste av sätt, vårt rum ligger i en del av hostlet där man först går upp för någon trappa och sedan ner för en annan trappa på andra sidan våningen, lite snett och vint och fantastiskt. Vi har våra fönster mot regnbågstrappan, och där sitter vi ibland och tittar på alla människor som fotograferar och går stadsturer med guider, går upp och ner och förundras över den vackra staden precis som vi. En kväll satt ett par lokala ungdomar i trappen och hade ett ”Rap battle” med varandra lite som i filmen 8-mile. De spelade ett schysst beat i högtalaren och turades om att freespacerappa och bara ha en skön kväll, det var otroligt härligt att sitta i kvällen i fönstret och lyssna.  

I alla fall, när vi hade slängt av oss väskorna på vårt supermysiga rum stack vi ut i stadsmyllret bland alla trappor och backar för att få en återsmak av staden. Hur beskriver man den magiska färgstarka men också smått kaotiska Valparaiso? Det är en hamnstad vid kusten, inte långt från Vina del mar, som är byggd i ett myller fram och tillbaka av trångt packade hus på sju olika kullar och överallt är det vacker storslagen graffiti som täcker både byggnader, trappor, murar, väggar och backar, så varje ny gata döljer nya överraskande skapelser och det trollar fram en magisk fantasikänsla som få städer har eller kan framkalla. Staden är som en magnet för alternativa, kreativa, färgstarka människor, musiker, poeter, författare och hippies, alla har de/vi kommit för att insupa den kreativa luften som blåser runt husknutarna. Lokala konstgallerier trängs tillsammans med otaligt många caféer och empanadahak längst gator och kullar, trängs för att få den bästa utsikten över Vina del Mar och Concon med sina massiva sanddyner som syns i fjärran över vattnet där kusten kröker sig. Även smyckestillverkare och andra försäljare av allt krimskrams ni kan tänka er trängs på gatorna för att locka in turister. Om vi köpt ett varsitt halsband redan? Självfallet. Jag hittade även en riktigt snygg tröja på en vintageaffär.

Valparaiso ser ut ungefär som det gjorde för tio år sedan, men ändå inte, en del har förändrats, vissa områden har efter pandemin och andra anledningar förstörts totalt både ekonomiskt men också utseendemässigt och kriminellt. För tio år sedan fanns på andra sidan stan ett mysigt område med en funicilar (som ett litet tåg/hiss man kan åka upp med) precis som det finns i vår del av stan, och denna åkte vi upp på kullen med där och då så att vi fick utsikt över hamnen, nu var vi dit och insåg att den sedan länge åkt sin sista tur och naturen tagit över hela backen och tågvagnen, som i en film och apokalypsen, övervuxet med grönska och klotter.  Hela området kändes skumt, likaså människorna, och vi märkte direkt att det inte var ett område vi ville gå omkring i. En man följde efter oss en bra bit dessutom och det kändes fel på något vis med hela hans kroppsspråk, så vi gick in på ett café och gömde oss till han var borta. Lite senare gick vi förbi ett slagsmål mitt på gatan, så ja, vissa områden är inte som de var. Vi tog oss upp från stan till våra färgglada kullar istället, tryggare och vackrare onekligen.

En kväll var vi på hostlet och hade inga egentliga planer än att laga lite mat och mysa efter att ha vandrat kullarna upp och ner i timtal, men då träffade vi ett härligt gäng med likasinnade människor som satt på uteplatsen på baksidan, vi började prata och sedan följde plötsligt en hel kväll där de bjöd oss på mat och drinkar, vi bjöd dem på öl, och vi satt i timmar och delade historier och skratt och erfarenheter med varandra. Det är precis den gemenskapen och kärleken och minnen som är anledningen till varför vi alltid bor på hostel med lite mer drag i lokalerna än på de mer lugnare hostlen. Vad vore resorna och livet utan alla andra resenärer man kan dela allt med och ta med sig tips och tricks och bus i ryggsäckarna när man åker vidare till nästa ställe? Vi har umgåtts med den fenomenala Alana från Kanada också i princip varje dag här, men snart är det dags att skiljas åt då vi i morgon åker tillbaka till Santiago följt av en tiotimmars bussresa söderut till Pucón där vi ska spendera några dagar med att njuta av naturen, vandra och bara vara. Googlar man Pucón kan man se hur vacker den lilla staden är med sin massiva vulkan som tornar upp sig i bakgrunden som ett vykort. Hostlet vi bokat där ser ut som en stor trädkoja, så det ska bli spännande att se. Efter Pucón åker vi ner mot Puerto Montt där vi har bokat en färja som under fyra dagar ska ta oss genom Chiles enorma vackra natursköna skärgård hela vägen ner till Puerto Natales, men allt detta kommer i ett senare inlägg med sköna beskrivningar och bilder.

Åter till Valparaiso. En bit ifrån Valparaiso ligger Cóncon, och där har Kalles kusiner ett litet mysigt rött hus med grönskande blommande färgglad trädgård, hängmatta och ett litet fågelbad. På baksidan finns en mysig uteplats med grill och parasoll där man kan njuta av skuggan under varma dagar, och det är någonting enastående mysigt med att vara där. Vi var där för tio år sedan och hälsade på Pepe, och nu var vi åter. Det var fullt hus med kusiner, släkt och partners och vi hade en helkväll i skrattets tecken med grillad mat, vin och historier. Det var härligt att få umgås med familjen lite här i vackra landet Chile igen, oftast ses vi på somrarna hemma ute på väddö, det andra paradiset på jorden, men det är inte alltid vi kan få denna möjlighet. Tack för en fin kväll.

När vi tog bussen från Valparaiso till Cóncon är ju också en helt annan historia. Vid busshållsplatsen pratade Kalle med en kille som hjälpte oss att berätta hur mycket det kostade, och vilken buss vi kunde åka för att ta oss dit, han pekade på rätt buss och vi hoppade på, godtrogna som vi är. Visst åkte den åt riktningen Vina Del Mar och Cóncon, men sedan svängde den av inåt land och fortsatte åka, åt helt fel håll. Jäklar anamma, tänkte vi att killen visat helt fel busslinje, men vi satt kvar för att se vad som hände och var bussen skulle ta oss. Tillslut var det bara jag och Kalle kvar på bussen med chauffören, så vi frågade lite förvirrat om detta inte var bussen till Cóncon, och det var det absolut inte, men han bad oss sitta kvar för bussen åkte runt i en loop, så den åkte slutligen tillbaka ner mot Vina Del Mar igen, där vi hoppade av vid stranden. Då hade vi suttit på bussen i 70 minuter. Vi ryckte trots allt på axlarna och skrattade, vi fick se vacker utsikt i alla fall och åka buss är ju rätt skoj. Vi kollade in stranden och vandrade omkring lite, sedan hittade vi tillslut rätt buss till Cóncon. Vad sker då? När vi sitter på bussen märker Kalle att väskan känns blöt, och inser i samma sekund att mitt i trängseln in på buss nummer två har en ölburk på något vis lyckats ta hål och med andra ord höll på att fylla hela väskan med dess innehåll med öl. Vi visste att vi bara hade en kvart kvar på bussen innan vi var framme, så vi satt stilla och låtsades som ingenting och hoppades på att vi var framme snart så vi kunde tömma väskan och ta ut den läckande burken. Långsamt såg vi en stril av öl rinna från underdelen av Kalles väska genom mittgången på bussen, och vi låtsades som att det regnade och svettades något, men ingen annan märkte detta. Tillslut hoppade vi snabbt av med den droppande väskan i handen, och lyckades tömma och fixa och kasta och torka. Väl hemma hos kusinerna tvättade vi sedan väskan och lät den torka i solen. Så ingen skada skedd egentligen förutom lite otur, skratt och några blöta stinkande prylar i väskan. Efter en helkväll med familjen tog vi en Uber tillbaka till hostlet, snabbt färdandes längst kusten med svala vindar i håret. Onekligen gick det snabbare att komma hem än att komma dit, och vi blev avsläppta precis utanför dörren till hostlet, där vi sedan somnade gott.

Idag tvättar vi kläder på hostlet, lagar mat och äter gott, skriver blogg och dricker kaffe. En av tjejerna vi träffade häromkvällen som inte bara är skitcool som person, utan också är tatuerare ska komma hit klockan fyra och ge mig en liten minnestatuering efter att vi delat vår konst med varandra. Det blir ett kul minne! Och i morgon åker vi som sagt vidare på våra äventyr.

Tack för att ni läser. Till nästa gång, Ciao!

Melissa och Kalle.