backpackingthroughlife.blogg.se

Hej! Melissa är här och skriver igen. Välkomna. 

Dagarna i London kom och gick med hisnande äventyr från morgon till kväll, de saker vi tänkt göra och se och funderat över hann vi med, och mycket därtill, tack vare våra fina vänner i staden. Vi fick se gator och gränder, främlingar och fränder, nytt och gammalt, fascinerande och fenomenalt. Inget besök i London är det andra likt. Sista morgonen hemma hos John och Ruth packade vi ihop oss, spände på våra väskor på ryggarna, vilka vi vid det här laget är så välbekanta med efter många år av resor och upptäckande med dem på. Åratal av minnen, lukter, sandkorn, smuts och vad mer man kan tänka sig sitter i tyget på dem, och tygflaggorna som pryder dess utsidor bär vi med stolthet. Vi har också märkt att det är en oerhört smart konversationsstartare med människor när vi är ute, många frågar om flaggorna, känner igen sina länder, vill ha tips och rekommendationer eller historier. I alla fall, vi kramade vännerna hejdå och tog metron till Paddington station där vi köpt tågbiljett till Oxford över dagen. Vi bokade boende i Bristol vilket vi skulle åka till senare på kvällen i stället med tåg, och enbart spendera dagen i Oxford i lunkande takt i sakta mak.

Sagt och gjort. Efter en timmes fantastisk tågresa där vi drack kaffe vi köpt från en trevlig dam med kioskvagn (”Anything from the trolley dears?”), tittade storögt på Englands sköna gröna natursida och dansade i våra stolar, var vi framme i Oxford. Vi låste in våra väskor på ett hostel i stan mot betalning, smorde in ansiktet med solkräm, och gav oss ut i denna öppna historiebok till stad. Inte en droppe regn hade vi sett sedan vi flera dagar tidigare landat i London, och inte heller nu i skrivande stund sex dagar efter ankomst, det har varit strålande sol och mellan 22 och 28 grader varmt precis varje dag och vi har till och med blivit lite bruna! Turligare globetrotters är svårare att hitta just nu. Kanske vi skulle köpa en skraplott.

Vad ska jag berätta om Oxford? Någonting som alltid fått mig att vilja resa dit är kärleken till J.R.R. Tolkien och alla hans fantastiska verk som fantiserades ihop och skrevs för så länge sedan där, tillsammans med de hela breda fantastiska språk han också uppfann själv, Lewis Carroll som satt under trädet nere vid floden och dikterade på Alice i underlandet, Oscar Wilde och många fler. Som lärare, bokläsare, nörd, konstnär och med en känsla för detaljer har Oxford alltid varit en dröm. Och här stod vi nu. Min haka ramlade i golvet nästan omedelbart när vi påbörjade vandringen bland kullerstensgatorna och de pittoreska gränderna med åren nedslitna av historiska steg. Oxford, med sina anrika universitet är en stad som bjuder på en unik kombination av akademisk tradition och livlig atmosfär. Att vandra runt där kändes som att kliva in i en annan tid, där varje hörn och byggnad med sina gotiska spiror och sandstensfasader berättade en historia om någonting som varit och aldrig kommer igen. Gatorna frodades av gammalt och nytt, bokhandlar som funnits i århundraden, där man kommer in och känner lukten av bevarade böcker och gulnade ark från svunna tider, med all världens gamla tänkares ord nedskrivna, men också nyare caféer och butiker, nytt blandades med gammalt. Vi älskade allt.

Jakten på Tolkiens fotspår tog oss till university parks, där hans minnesbänk finns, samt två träd som planterades i hans ära, de representerar Laurelin (en falsk akacia) och Telperion (en silverlönn) från The Silmarillion. Vi hittade bänken och satt lite där, tittade på träden och försökte se framför oss vad han såg när han satt där och filosoferade i ett annat världssnurr för så länge sedan. Sedan hittade vi den lokala puben The lamb and flag, en pub som varit öppen i bruk på samma plats sedan 1613, och där Tolkien ofta satt och skrev, rökte pipa och drack en och annan öl. Vi gick in där och tog en varsin öl och liksom kände in lokalen. Jag kan inte hitta ett annat ord än att det var överväldigande, en ära.

När vi lagt nörderierna på hyllan en stund begav vi oss ner till Magdalen bridge, en fin bro som når över floden Cherwell. Där hade vi beslutat att vi skulle lägga onödiga pengar på att under en halvtimma skjutsas runt i en puntingbåt, mycket likt båtarna i Venedig, men tusen gånger vackrare, då man åker under broar, förbi universitetsbyggnader, genom skogar och gränder, genom lövverk som blåser i vinden, och förbi studenter i svarta skolklädnader och särkar som i parker och på gräsmattor i skuggan sitter och studerar likt studenterna från förr. Det var en underbar halvtimme, oavsett, vi är tacksamma över stunden, och kommer leva på det länge. Att bara vara, få vandra omkring i Oxford, wow.

De långa slingrande kullerstensgatorna är mer än bara stenar, de är en skildring av stadens historia och kultur. Att vandra där är att själv få fördjupa sig i en historia som sträcker sig över århundraden, fylld med lärande, inspiration och skönhet. Vi är tacksamma, enormt tacksamma. På tåget mellan Oxford och Bristol, som även den bara tog en timme, satt vi och log med huvudet vilandes mot varandras axlar.

I Bristol hade vi bokat ett Air-bnb i fyra dagar, en studiolägenhet i stan uppe vid kullarna, med sovrum, kök, två badrum, stort utrymme och fin utsikt ner över en gata med många restauranger och barer. Vi tog oss dit, slängde av oss väskorna, och gick sedan direkt till butiken runt hörnet, ett stort Sainsbury’s där allt fanns att köpa för både frukostbestyr, middagar och festligheter. Vi fyllde kylskåpet, sedan plockade vi fram högtalaren, öppnade fönstren till den ljumma kvällen, spelade musik, lagade mat och dansade omkring i lägenheten med eufori i sinnet och en öl eller tre i kroppen. Vi avslutade kvällen med att äta middag vi lagat samt se senaste filmen om Tolkien, lite nostalgi och passande i tillfället sådär. När vi somnade den natten var det med glädje och de tusen synonymer man kan använda för ordet tacksamhet och att känna en innerlig fröjd.

Första morgonen i Bristol vaknade vi tidigt på förmiddagen, öppnade fönstret i sovrummet och släppte in dagen, drack kaffe och fnissade bland lakanen, innan vi åt frukost och gjorde oss klara för var dagen hade att erbjuda. För det första hade vi redan fått en bra känsla över både Bristol och stället vi bor på, samt att en bartender vid namn Mollie vid puben på hörnet kvällen innan rekommenderat ett event på söndagen som vi borde gå på, så vi bokade snabbt två nätter till i studiolägenheten. Vi har börjat ta för vana att sluta söka upp saker på internet när vi reser, utan vi frågar lokalborna istället. Ofta människor som arbetar i butiker, affärer, restauranger eller barer, ibland också människor vi bara råkar träffa på, på busstationer eller på tåg. Kalle frågade Mollie om hon kunde säga EN sak i Bristol vi bara inte får missa, hon ursäktade sig och försvann iväg, sedan kom hon tillbaka med en lapp hon plottrat ihop med fem olika saker vi kunde göra i staden, varav eventet var ett av dem. Vad är då detta event? Det är ett event som sker en helg per år, den kallas East Bristol Brewery trail, och består av att sex stycken bryggerier närliggandes till varandra i staden öppnar upp sina dörrar till allmänheten, där man kan avnjuta öl i alla dess olika sorter och standard från de olika bryggerierna, även deras hemliga opublicerade brygder, man kan äta god mat här och där vid olika matstånd, det kommer vara dj’s med skön musik, massor av människor och ölkännare, ölälskare, och möjligheter till nya fantastiska historier. Det kändes som en självklarhet då det bara är en gång per år. Tack Mollie! Vi ger en recension efter eventet.

I alla fall så gav vi oss ut på gatorna i Bristol den dagen efter vi vaknat, vi hade inga förväntningar över staden i sig mer än att se vad den hade att erbjuda, hade inte läst på särskilt mycket, eller brytt oss så mycket egentligen innan vi gav oss ut, men jävlar vilken smäll på fingrarna vi fick. Vilken stad! Olikheterna mellan Oxford och Bristol var genast genomsyrande såklart, trots att båda städerna är gamla (och nuvarande) universitetsstäder. Bristol har helt klart moderniserats oerhört mycket mer. Det var en stad myllrande av glada studenter av alla dess ursprung, stilar, åldrar, intressen och framtidsutsikter. Gatorna var fulla av caféer efter caféer, konstutställningar, grafitti, secondhandaffärer, unga som gamla människor som strosade runt nere vid hamnen bland båtar och restauranger, i centrum bland alla butiker, i parker och vid universitetsbyggnaders enorma gräsmattor. Vi gick i timtal i det strålande solskenet, satte oss vid åkanten och åt medhavd lunch och tittade på människor, kikade på byggnader och lyssnade på sorlet av både människor och natur som varvade runt i en salig blandning. Bristol var en överraskande stad på många vis, jag kände mig hemma på något vis. Det var så mycket konst, så många färgglada människor, så många vintageaffärer och kaffebutiker, det bara skrek Melissa. Jag tror att jag kan komma åter till Bristol i en annan tid, helt klart.

Idag har vi varit på ett heldagsäventyr med bland annat ett besök till Stonehenge, men jag tänker inte avslöja historien, känslan eller några detaljer, för de är många, och det ska Kalle få skriva om i nästa inlägg. Även i morgon har vi äventyr på gång med en gammal vän som också råkat vara borgmästare i sin lilla stad en gång i tiden, och brewery trailen på söndag. Kalle kommer att få mycket att berätta framöver.

Tack, återigen, för att ni läser.

Må gott! Till nästa gång.

Melissa