backpackingthroughlife.blogg.se

Tja, vill du höra om gamla stenar på ett fält? Jag, Kalle, ska berätta om det, och en rolig bryggeritour vi var på i Bristol, sedan tar Melissa över sista delen med historier om Cornwall. Vi har inte berättat så mycket ännu om själva Bristol i sig, men det tar vi en annan gång.

Visst låter meningen om gamla stenar sexigt lockande? Det var ungefär så vi kände när vi begav oss till Stonehenge, trots att flertalet (läs alla) personer avrått oss att göra detta och att det bara var bortkastade pengar. Lyssnade vi på dem? Nej. Åkte vi i alla fall? Ja. Var det dyrt? Ja.  Var det värt det? NEJ! Hade vi blivit sura om vi inte hade åkt dit? Ja, för när får man chansen att se gamla stenar som någon hade släpat till en plats? Nåväl, låt mig leda er genom denna del av vår resa.

Vi började denna dagen med att ta ett tåg från Bristol ner till lilla staden Salisbury, som är inkörsporten för att ta sig till Stonehenge. Staden i sig är en mysig sådan med vackra engelska byggnader, pittoreska pubar med namn som ”The horny pig”,  ”The king’s shoelaces”, eller ”The happy cock”  samt en stor katedral som var vacker på utsidan men stängd på insidan. Vi missade öppettiden med en kvart. Jag misstänker att gud hade bokat ett rave det datumet men ingen ville säga det rakt ut. Efter en snabb titt i staden hostade vi upp 40 pund för att ta en buss till platsen för de kända stenbumlingarna och resan var skapligt händelselös, om man bortser från att det var snorvarmt där vi satt utan ac, så vi bytte plats längre bak i bussen och där var det mycket bättre. Kul info eller hur?

När vi anlände till besökscentrat möttes vi av busslass efter busslass av turister med skrikande småbarn, svindyra kameror, praktiska hattar och det högsta av mode, shorts med vita strumpor i sandaler som är dragna långt upp på vaderna. Man ryser verkligen av välbehag när man får uppleva en sådan syn. Vi pröjsade typ 60 pund i inträde och började promenera i maklig takt till stensamlingen, ja just det, det är två kilometer dit från ingången men allvarligt talat, den sträckan var nog det bästa med hela upplevelsen. Böljande gröna kullar, lamm och kor som fridfullt gick omkring betandes medan deras djuriska ögon betraktade karavanen av uppspelta turister som långsamt kom fram till sin slutdestination.

Ok, vi kom fram och ja, vad ska man säga? Man får inte gå bland stenarna längre till skillnad från förr, utan det är avspärrat så man betraktar Stonehenge på ett litet avstånd, nickar för sig själv och tänker ”jaha, det var det, undrar om man ska köpa en glass eller öl?” När vi hade tagit de obligatoriska bilderna gick vi tillbaka och tog en öl i skuggan och diskuterade hur vi på bästa sätt kunde ha spenderat våra pengar istället för att åka dit. Melissa gav ett fint förslag på en gemensam brasiliansk vaxning (för att föra oss ännu närmare varandra i äktenskapets mysterier), det var helt klart det bästa förslaget. Med magen fylld av en öl och en macka åkte vi tillbaka till Salisbury och denna gång bytte vi inte plats. Åter igen, vem är bäst på ge viktig information av mig eller Melissa? Helt klart jag!

Hela resan var dock inte helt bortkastad, för vi hittade en helt underbar pub ute i en stor grön trädgård mitt i stan som serverade en av de godaste pajerna med potatismos som vi någonsin ätit. Både jag och Melissa slickade bokstavligt talat rent tallrikarna innan vi mot dagens slut var tvungna att åka hemåt till Bristol igen. Hur ska man sammanfatta denna dag? Kostsam? Rolig? Bortkastad? Berikande? Det finns inget riktigt bra svar på denna fråga men det kan vara alla eller inget av det. Jag har inte något bra svar på denna fråga, men den enda som kan veta om ett besök till Stonehenge är värt är bara du, din plånbok och dina vita tubsockor med sandaler. Åk dit och återkom till oss så kan vi gemensamt bestämma hur det hela ligger till. Fan, jag borde jobba med reseskildringar på heltid.

Så, nu ska jag berätta om dagen efter. Om ”East Bristol brewery trail” – Konsten att tro på sig själv och sin förmåga, tro på andra, känna sig ung, och somna tidigt.

Hur hamnade vi då där? Inne i en stor flock med öltröstade britter som likt en lång orm strövade mellan bryggeri till bryggeri fann vi oss själva i underbara konversationer med trevliga och överförfriskade personer. Hur som helst, hur hamnade vi där? Jo, Tack Mollie för det! Vem är då Mollie? Jo, hon är en bartender som jobbade i baren som låg närmast vår lägenhet vi hyrde i Bristol. Vi har som vana att alltid fråga lokalborna vad som är kul att göra för de ger en alltid sådana härliga insidertips som inte står i någon guidebok. När jag frågade Mollie om EN sak som vi skulle göra i Bristol blev hon helt paff och bad om att få återkomma när hon hade fått tid att betänka denna ytterst viktiga fråga. Det tog ungefär fem minuter innan hon hoppandes kom fram till vårt bord med en lista på saker att göra och se. Hon var en riktigt skön tjej med många idéer, och hon poängterade att just denna helg vi var där var denna så kallade ”ölpromenad” mellan sex olika bryggerier. Detta är ett event som endast sker en gång per år. Hur kan man säga nej till något sådant? Vi förlängde vår vistelse i Bristol med två dagar på grund av hennes lista, och ja,  hennes lista var guld! Internet kan slänga sig i väggen!

Nu börjar denna historia.

Förutsättningar inför? Inte så goda eftersom vi hade förlustat oss mysigt dagen innan, men med lite skräpmat i magen var vi redo för ”The Trail”!

Första stoppet hette Little Martha och där drack vi en pint medan vi snackade med två tjejer som jag inte kommer ihåg namnen på men de var trevliga. Vi delade också på en Cornish pasty fylld med kött för att bygga murar i magen mot alkolens farliga påverkan och för att finna styrka att klara av alla sex bryggerier i detta gatulopp av pints!

En kort promenad senare hamnade vi på det lilla bryggeriet Moor Beer och vid ett bord fann vi ett riktigt kul par, hon med gröna inslag i håret och han med läderjacka. Namn? Vad är det? Jag tror att någon av dem nu följer oss på Instagram, men det får framtiden visa. Vi valde att gemensamt ströva mot nästa bryggeri för det är alltid viktigt att någon kan hålla ens hår när man är på toaletten!

Bryggeri nummer tre hette ”Good Chemistry” och vi hade en fantastisk stund med våra nya vänner och en hund som var cool (hundens ägare var inte lika cool). Efter en pint blev det ett tårdrypande farväl till våra vänner för hon med det häftiga håret hade en regel att bara dricka tre pints (för fyra pints innebar problem). Här saknar vi bevis/historier från hennes sida men i hennes ögon fanns visdomen att detta var ett bra val. Vi strövade vidare med några runda fötter, men fortfarande taggade) mot bryggeri nummer fyra.

Nästa anhalt, ”Left handed giant”, låg i ett industriområde där man nattetid förmodligen inte borde vistas i, men solen sken fortfarande och vi hade ett uppdrag, att överleva denna strapats av malt, jäst, humle och vatten! Vi slog oss ner i en grupp med väldigt packade och kacklande ”dubstep-människor” och efter cirka två minuter hade vi blivit inbjudna till typ fyra olika musikspelningar i Bristol och troligtvis lite knark också om man var sugen (inte sugen). Nu började världen framför våra ögon förändras, för vi är inte vana att inta denna mängd alkohol under så kort tid men FY den som ger sig. Vad skulle Pippi ha sagt? FY FABIAN, nu e ja arg!

Vi sa adjö till gänget och hasade vidare till bryggeri nummer fem ” Wiper & True”. Jag misstänker att vi pratade med någon där men minnet sviker mig i skrivande stund. Jag kommer helt ihåg att det fanns öl och att den var god men annars har jag inte så mycket att sockra detta besök med. Vi gick vidare till det sista stoppet på denna leverskadande resa, bryggeri nummer sex ”Arbor Ales”

Här hamnade vi i en mixad grupp med människor från de brittiska örarna och vi fick massor av tips vart vi kunde se och göra i Skottland, Wales och på Irland. Gänget hade pluggat tillsammans i Bristol och träffades alltid en gång om året när det var denna bryggeripromenad. Vid det här laget var vi inte i skick att ens försöka ta oss hem med buss så en taxi beställdes, men tror ni inte att vi köpte med oss några öl hem i någon slags idé att dricka dem? Varför? När vi anlände till vår lägenhet ramlade vi uppåt till vår våning och jag hann knappt ta mig kläderna innan sömnen tog och vi sov i tolv timmar.

Vad har vi då lärt oss av denna dag? 1. Vi är inte 20 längre. 2. Vi är inte 30 längre. 3. Människor är sköna ting. 4. Utmana dig alltid - även om du inte är 20 eller 30 längre.    

Tack för mig, här kommer Melissa med sista delen.

-

Hej hallå, Melissa här.

Efter alla fenomenala eskapader i Bristol, vilka Kalle berättade om ovan, var det dags att åka vidare i landet, denna gång till Sydvästra delen av England, Cornwall. Siktet var inställt på det lilla samhället St.Ives, vilket vi hört mycket om från ett flertal människor både på hemmaplan, online och på plats i England. Med ett väder som fortfarande var strålande varmt och soligt var det inte en tvekan att åka dit, till kusten och havet och till landets ände. Vi hade hört om Cornwalls vackra natur, dramatiska klippor och azurblått hav, dess skogar, stränder och kullerstensgator i de små städerna och byarna, och fått en bild i huvudet av det redan innan. Det visade sig vara ännu vackrare. St.Ives med sina pittoreska hus, kullerstensgator, fiskehamnar och havet som dånar framför små caféer var näst intill som taget ur en saga. Efter en sex timmars resa mellan Bristol och St.Ives, och ett par byten, var vi framme. Vi hade bokat en liten stuga mitt ute i ingenstans bland de gräsklädda kullarna ovanför staden, bland blommor och hästhagar, och innan vi kom underfund med hur vi skulle ta oss upp dit satte vi oss i solen vid hamnen och lyssnade på fiskmåsarnas skränande, en glad gitarrspelande trubadur i hörnet vid en pub vars uteservering var fylld till bredden med skrålande gäster och klirrande glas, samt konverserade med några människor i vanlig ordning. Vi tog av oss våra skor efter den långa tågresan, sträckte på tårna i solen och njöt av en kall öl, klappandes några hundar innan vi gick iväg och hittade en lokal taxistation, Ace Cars. Den visade sig vara en hit, för traditionen som blev under de dagar vi bodde där var att vandra ner för kullarna på morgnarna efter frukost, gå runt tusentals steg i både stad och land, natur och kultur, och framåt kvällen handla det som behövdes och ta en taxi upp till kullarna och lilla stugan. Vi bodde på ”Shepherd’s huts” där ägarna var oerhört trevliga, speciellt farfadern i familjen, Dale. Dale var en glad man i sjuttiofemårsåldern med tusen historier och inte en tillstymmelse till att känna av när en konversation borde vara över eller om den man pratar med är lite stressad. Det gjorde oss ingenting. Han ringde Kalle vid ett tillfälle för att fråga någonting om vår bokning, och Kalle kom inte loss från luren förrän efter en kvart.

St.Ives är onekligen en liten men fullt levande stad, en kuststad med guppande små fiskebåtar i havet på dagarna och långa stränder efter lågvattnet där samma båtar strandat på kvällarna, och där människorna samlades på kvällarna för att vandra i solnedgången, plocka krabbor och snäckor, promenera med sina hundar eller älskade, och det luktade sådär gott av hav och alger som vi tycker om. Fiskmåsarna var av det modigare laget och var nästan framme vid folks tallrikar eller glassar utan minsta rädsla, vissa människor fick springa med flaxande arga fåglar i bakhuvudet. Staden är en sådan som är känd för sina skaldjur, och detta utnyttjade vi självklart, skaldjursälskare som vi båda är, men speciellt jag. Vi åt krabbsmörgås på ett ställe, och en massivt god skaldjurspasta på ett annat ställe, en restaurang som heter ”The Rum and crab schack”, den rekommenderas starkt. En annan härlig känsla med staden är den där när man sitter på kanten vid hamnen eller nere vid sanden och bara tittar på människor. Det är både en tillflyktsort, en upplevelse, en avslappning, men det är också ett landskap fyllt av mystik, historia, legender och berättelser, långt in i de djupaste skogarna och de djupaste grottorna kring Cornwall. Det var en känsla att vara där, ibland går det inte att beskriva om man själv inte varit där. Men vi hade fantastiska dagar. Vi stannade till och med två dagar extra, vi hade en kustvandring vi ville ta del av, bland annat, vilket vi gjorde. Och Kalle råkade knäcka en bläckpenna i fickan på sin nya fjällrävenjacka, så de blåa bläckfläckarna skrämmande spred sig över hela tyget till Kalles förfäran. Men jag berättar om det snart och vad som hände där. Först om kustvandringen.

Så, mellan St.Ives och den lilla staden St.Erth är det en mil, lite mer, den mesta delen av sträckan mellan städerna ligger längst kusten i form av strandpromenader, skoggsstigar, grässlätter och vandringar längst klipporna där smala stigar slingrade sig, där gick vi. Vi spenderade flera timmar med att gå runt och säga ”åh”, ”wow”, ”titta”, ”kolla där”, ”ooooh”, och tusen fler benämningar av att vara hänförd och lycklig av den vackra naturen omkring oss. Vi fick lov att stanna inte bara en eller två gånger, säkert tjugo, för att ta in utsikten, fotografera, dansa och hoppa och pussas, för ja, det är ju så man gör. Det var en tacksam vandring i ett tacksamt väder och vi var… ja vad tror ni?

Nu till den olyckliga historen om Kalles jacka. Vi hade kommit hem till den lilla stugan i kvällningen efter en dag av äventyr, vi plockade fram vårt kortspel och tog fram våra jackor då kvällen började visa sin kyligare sida, Kalle lade då märke till en gigantisk blå fläck på ena jackfickan, och sedan på flera andra ställen på jackan, då det hade kladdat av sig, det hade även kladdat av sig på ett par av hans byxor. Då jackan var mer eller mindre helt ny och inte av det billigaste slaget blev Kalle enormt besviken, arg och ledsen, och vi gjorde allt vi kunde för att ta reda på hur man råder bot på bläckfläckar på vindtäta tyg. Bland annat kunde man tvätta med mjölk, kallvatten, såpa, magiska pulverkurer och allt vad det nu var, men ingenting vi gjorde fungerade. Vi lämnade in den dagen efter till en liten söt kvinna i ett tvätteri i staden, som lovade att ta en titt och rådfråga sina kollegor, och sedan höra av sig dagen efter. Dagen efter kom och ingen lösning hade hittats mer än att de rekommenderade kemtvätt. Så, i skrivande stund sitter vi i Cardiff i Wales dit vi just kommit fram efter en dags resande från Cornwall, och i morgon ska vi lämna in jackan. Önska oss lycka till!

I alla fall, en av dagarna då vi var i St.Ives tog vi bussen till ett ställe som heter ”Land’s end”, ni kan ju gissa varför det heter så? Tänk ungefär.. smygehuk.
Smygehuk har dock inget kaotiskt tivoliaktigt kring sig som land’s end hade. Det var som att hamna i en karneval (inte av det roliga slaget) av musik, låtande maskiner, reklam, giftshops, restauranger och flockvis av turister och bussar samt saker som kostar för mycket. Det var inte vad vi förväntade oss, men bara vi kom bort från kaos-centrat var det trots allt mycket vackert, vi tog en vandring där också längst kusten, såg gamla byggnader och ruiner, följde kusten och hittade senare en annan liten stad utan karnevalkaos, därifrån kunde vi också ta en buss tillbaka till St.Ives och lugnet. Det var en superbra idé!

Det mysiga med det lilla stället på kullarna där vi bodde var att det visserligen var långt ifrån allting annat, men det fanns genvägar här och där till olika ställen om man bara visste hur man skulle gå, så en kväll tog vi en liten tur med ficklampor genom en åker, till andra sidan där en liten lokal restaurang/pub fanns. Turen i mörkret tog en kvart istället för nästan en timme det skulle ta att gå runt, men vet man inte vägen är den nästan osynlig. Tack Dale. Lite busigt trots allt att smyga omkring på massa åkrar med ficklampor sent på kvällarna.

Sista kvällen där innan vi åkte till Cardiff spenderades mestadels läsandes i den lilla trädgården, fram till senare på eftermiddagen då vårt första regn vaknade till liv, första regnet sedan vi landade i England den 26 April. Idag regnade det också mest hela dagen under tiden vi satt på tåget mellan St.Ives och Cardiff, skönt var det trots allt, då det var söndag och tåget var packat till bredden med resenärer och vi fick hoppa runt en del bland platserna, men det gjorde ingenting det heller, det är en del av charmen med att interraila, det blir vad det blir. Och vi älskar varenda sekund.

Det finns så många fler detaljer jag skulle kunna berätta, men då skulle inlägget bli en mil lång, det får komma i omgångar. Vi kommer att stanna här i Cardiff till på Onsdag, sedan ska vi bo i en liten stad nära nationalparken Breacon Beacons i fyra dagar för att hajka, hajka och hajka lite till.

Tack för att ni läser, ta hand om er.

Melissa och Kalle.