backpackingthroughlife.blogg.se

Hej, Melissa här!

 

Efter ett par supermysiga drömlika solskensdagar nere i St.Ives i England var det dags att åka vidare på vårt tågluffsäventyr, denna gång till Cardiff, vilket är både huvudstaden och den största staden i Wales. Staden ligger på den walesiska sydkusten nära gränsen. Vi hade inte läst på särskilt mycket innan om Cardiff mer än var det är beläget, att det finns ett slott mitt i stan och att det ska finnas oerhört god mat, men oavsett hur mycket eller lite vi visste var vi fulla av förväntan att med tåg få korsa gränsen in till för oss land nummer 51 på världslistan. Dessutom är det alltid spännande att komma till nya städer med öppna ögon och så lite information som möjligt för att själva få bilda en uppfattning. Tågresan mellan St.Ives och Cardiff tog ungefär fem timmar, mer eller mindre, och vi fick byta tåg två gånger. Eftersom det var söndag var tågen fulla till bredden med människor på väg till allehanda destinationer, och eftersom vi inte hade bokat sittplatser i vanlig ordning fick vi flytta på oss ett par gånger, men vi fick trots allt sitta hela resan lång. Vi är vana att vi ibland när vi tågluffar får sitta mellan vagnarna eller bland väskorna eller på golvet, så platser är en lyx.

 

I alla fall, vi anlände till Cardiffs centralstation och tog oss med väskorna surrade runt midjan ut i folkvimlet. Vi märkte direkt att staden var en mycket levande sådan, med mycket energi och en puls som vibrerade genom gatorna, det var en salig blandning mellan historiska byggnader och modern arkitektur, de mest centrala gatorna innehöll en explosion av lokalbor, turister, försäljare, affärer, butiker, souvenirbås, marknader, färger, caféer, restauranger, hemlösa som sov här och där, och allmän musik spelandes från olika ställen på samma gång. Samtidigt var det ganska smutsigt och skitigt runtom på gatorna, sopor kastat precis överallt, och gator fulla av fläckar av både fågelbajs och spillt kaffe och glass, annat oklart kladd samt någon gammal spyfläck här och där. En kvinna som arbetade i en reception menade att det snabbt blir så när det inte regnat på länge och kunnat rensas bort, vilket det ju faktiskt inte hade. Mitt bland alla fina caféer och restauranger och pubar fanns också en och annan sexklubb, en belägen precis ovanför en leksaksaffär, så visst var det en aningen annorlunda mix nere i centrala Cardiff. Det var svårt att placera känslorna, men otryggt kändes det aldrig, bara lite rörigt.

 

Mitt på den mest centrala gatan hade vi hyrt ett rum på ett hotell för tre nätter, och där checkade vi in. I receptionen satt en medelålderskvinna som var den snällaste, goaste, härligaste och roligaste kvinnan vi träffat på länge. Hon utstrålande kärlek och säkerhet, lugn och trygghet, och vi pratade med henne mest hela tiden när vi kom och gick från hotellet under dagarna. Varje dag fick vi ett leende och ett ”Good morning, lovelies, how are you today?” och vi stod och pratade länge. Hon har två vuxna barn varav dottern snart ska få en dotter, och hon var så stolt över att snart bli mormor. Jag gav henne en bok då hon också tydligen läser väldigt mycket, och hon gav ett allmänt intryck man minns. Allison heter hon, jag hoppas hon får den bästa löneökningen någonsin för hur bra hon är på sitt jobb och vilken underbar människa hon är. I alla fall så fick vi nyckeln till rummet först på fjärde våningen, men sedan när Allison såg våra stora väskor ändrade hon så att vi fick ett fint rum på första våningen så vi slapp springa i alla trappor. Ni ser bara där, vilket hjärta. Rummet hade stora fönster ut mot den myllrande gatan, vi öppnade upp dem så fort vi var i rummet, för att ta in dagen och bruset och ljuset. Oftast var det oerhört roligt att bara lyssna, speciellt på kvällarna när alla människor var ute och florerade efter mat och dryck, men vi märkte också snabbt att rummet på morgonen inte var en höjdare, då det från klockan halv sex på morgonen varje dag anlände massor av varulastbilar, sopbilar, städare, tutande andra random fordon, och vem vet mer, och ljuden som forcerade in i vårt rum var massivt och det var svårt att undvika hur många öronproppar du än försökte fylla dina öron med. Det fanns dessutom en sådan där vägspärr precis utanför fönstret där man som förare måste trycka på en knapp så att vägspärren av metall skulle flytta sig för att släppa fram fordon, och varje gång en bil skulle in var det en robotröst som annonserade någonting på walesiska mycket högt. Varje…gång…dygnet…runt. Man blev lite lätt tokig till slut. Självfallet är det oerhört bra med vägspärrarna för att idioter inte ska kunna skapa liknande scenarier som på Drottninggatan i Stockholm, men måste de ha en hög robotliknande skrikande röst som vrålar varje gång spärren åker ner? Frågorna är många.

 

Vi spenderade som sagt tre dagar i Cardiff, och planerna var inte mer än att undersöka de centrala delarna av staden, ytterområderna, parkerna och slotten, det vanliga med andra ord. Det första vi gjorde efter vi lämnat väskorna på hotellet var att ta Kalles nerbläckade fjällrävenjacka och promenera till en kemtvätt vi hittat på kartan, ett par kilometer utanför stan. Vägen dit var onekligen spännande, då det kändes som att vartannat kvarter var fint och vartannat kvarter var så oroväckande ”dodgy” att vi höll plånböcker och telefoner extra nära till hands. Det fanns ingen reson i det alls, bara en blandning mellan rena fina gator med radhus bestående av blomprytt buskage och städade trottoarer, till gator med rivningshus vars fönster nästan hängde från sina fästen, där färgen sedan länge ramlat av, och där även färgen på människornas ansikten i området såg ut att ha falnat tillsammans med dem. Vissa ställen hade containrar överfulla med skräp där fåglarna haft fest och spritt ut innehållet över hela kvarteret, i ett hörn träffade vi en man som stod mitt på gatan barfota i glassplitter iklädd enbart en huvtröja i största storleken på marknaden, vi mötte människor ibland vi undvek att titta i ögonen, för att några minuter efter vandra på den mest fina gatan fylld av caféer och äldre par i kostymer, hattar och pipa promenera hand i hand med hunden i koppel. Som sagt, ingen reson i det hela alls.

 

Vi lyckades i alla fall lämna in jackan på kemtvätten, ta en kaffe på ett café på vägen tillbaka, och sedan florerade vi runt i city den eftermiddagen, kikade i vintageaffärer, besökte slottet, vilket var en imponerande fästning med anor ända från romartiden, parker och gränder, marknader och pittoreska byggnader, även ett stort köpcentrum som såg ut som alla andra i Europa. Vi avslutade med att köpa hem middag och äta den på rummet, där vi satt i sängen och kollade på film innan vi somnade.

 

En av dagarna ville Kalle ta tåget för att kolla in den lilla staden Swansea, en timme bort med tåg, men jag ville ha en Melissadag så jag stannade i Cardiff. Kalle åkte på expedition och jag florerade runt lite bland Cardiffs alla secondhandaffärer, åt lunch, läste bok och ritade, ett åskoväder drog förbi på eftermiddagen också, så jag satt framför det öppna fönstret och njöt. Åska är bland det bästa jag vet. Efter ett par timmar var Kalle tillbaka från sina äventyr, och vi stämde träff på ett av stans alla Wetherspoons (superbillig restaurang/pubkedja där många studenter bland annat vistas på grund av de bra priserna, som också passar backpackers som oss), där vi spenderade några timmar med att äta middag, läsa, rita, lyssna på musik och ta ett par öl innan vi gick tillbaka till hotellet och somnade tidigt. Vid ett tillfälle fick vi lov byta bord då det från ingenstans rasade in ett tjugotal studenter som trängde sig in som en stor klump samtidigt kring bordet bredvid vårt, och vi blev både instängda i hörnet och vårt bord blev knuffat och puffat på till vi nästan blev lite tokiga. Men efter en snabb förflyttning var det ordning och reda igen. Att vi gör olika saker ibland när vi är ute och reser är någonting vi båda känner är både nyttigt och lärorikt, och som också genom åren gjort oss starkare som par, man behöver inte sitta ihop som en tub superlim, göra eller se exakt samma saker eller känna krav och måsten, vill man göra olika saker en dag så gör man det, inga konstigheter. Respekt och kommunikation är bland det finaste man kan skapa. Det gör oss bara starkare, min prins och jag.

 

Idag, sista dagen i Cardiff, blev vi först väckta av den mindre trevliga skrikande walesiska robotrösten på gatan som släppte in och ut varulastbilar, redan klockan halv sex var de igång, sedan lyckades vi efter många om och men, öronproppar och musik somna om till i alla fall halv nio. Vi packade ihop våra väskor, drack kaffe, pratade med Allison i receptionen en bra stund, lämnade väskorna hos henne för att sedan återkomma och hämta, och så gav vi oss ut i den åter igen strålande soliga dagen. Åskovädret igår hade rensat de fläckiga gatorna något, luften kändes pånyttfödd och likaså människorna. Vi hittade ett café i närheten som vi hört hade den bästa versionen av ”English breakfast” i staden, och eftersom vi av outgrundlig anledning inte ätit en sådan ännu denna resa, var det på tiden. Frukosten gjorde oss inte besvikna, det var otroligt gott, likaså kaffet. Mätta gav vi oss ut till ett nationalmuseum vilket absolut hade coola saker - men en jobbig liten knubbig guide med käpp som jagade runt oss för att försöka haffa oss för en rundtur (Vi flydde därifrån tillslut för att bli av med henne), besökte en stor park full av skrikande skolklasser av den yngre barnaskaran, och lika många skrikande fiskmåsar på jakt. Eftersom många av barnen kastade sin picknick på de lika skrikande fåglarna blev kaoset ett faktum, och det var som en sådan där sketch på tv. Fnissandes gick vi därifrån, genom parken och tillbaka till stan. Jag placerade mig på en av alla Wetherspoons för att skriva detta inlägg, medan Kalle tog bussen tillbaka till kemtvätten då hans jacka var färdig.

 

Kalle har precis kommit tillbaka, med ett leende större än någonsin, då jackan till 98% trots allt lyckats bli ren från det kladdande bläck som spökat honom i en veckas tid. Uppdraget är avklarat, och nu undviker vi bläckpennor framöver, i alla fall i jackan. Kalle sitter bredvid mig och läser just nu, och jag har mina öron fyllda av klassisk musik där jag sitter och skriver, det inspirerar mig. Vid tretiden tänkte vi ta tåget till Merthyr Tydfil, där vi bokat fyra nätter i en studiolägenhet mitt i den lilla staden. Den ligger precis i kanten till Breacon Beacons nationalpark, där vi tänkt ta ett par långa natursköna hajks både på Torsdag, Lördag och Söndag. De två sista dagarna får vi sällskap av vännen Paul från Birmingham som tar bilen över för att träffas och vandra med oss. Sist vi träffades var för ett par månader sedan i Chile, det ska bli roligt att ses igen. På fredag ska vi kolla in själva staden Merthyr Tydfil, som en paus i hajkandet. Planen är att hyra en varsin cykel och sedan släppa loss. Men först och främst idag ska vi ta oss dit från Cardiff, om en stund, snart, men inte än. Väskorna ligger bra där de ligger hos Allison på hotellet, vi sitter här och njuter, och vi får inte checka in på boendet förrän senare i eftermiddag ändå. Det bästa med att backpacka länge är att man inte behöver stressa, inte ha bråttom, inte hetsa och försöka trycka in så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, det handlar också om det här. Att sitta vid ett bord på en pub tidigt på eftermiddagen, utan någon stress i världen, skriva blogg, smutta på en kall pint, och snegla kärleksfullt på mannen i sitt liv som sitter och läser sin bok bredvid. Det behöver aldrig någonsin vara mer.

 

Vi är nu 18 dagar in i resan, och vi har redan sett och gjort mer än vi både tänkt och trott var möjligt, och det har bara börjat. Vi åker hem under första veckan av Juli, det känns som en evighet dit, och det känns bra. Vi njuter av varenda sekund, var vi än är, vi är djupt tacksamma över allt vi får uppleva, och att vi nu besökt 51 länder tillsammans är helt otroligt. Vi jobbar hårt för det varje år, med allt sparande och förberedande och arbetande, men utan varandras passion och driv, drömmar och fantasi, barnslighet, kärlek och tillit, skulle det aldrig gå. Tillsammans är allt.

 

Tack igen för att ni läser.

Må gott, Till nästa gång,

 

Melissa